Blodiga vuxensagor som inte imponerar
Inom bodybuilding är vinnarkonceptet: balans, volym och definition. Kroppsdelarnas olika omfång ska harmoniera, hård träning ska ha fått dem att växa anmärkningsvärt och sträng diet har gjort att blodådringen tydligt framträder.
Skulle detta framgångskoncept kunna användas som måttstock för den goda litteraturen? Ja, jag tror det. Litteraturens balans bör bestå i att det olika utrymme form och innehåll får upplevs som harmoniskt, textens skönhet skänker tanken möjlighet att expandera och dess pregnans gör den, paradoxalt nog, allmängiltig.
Utan att känna till Bo Svernströms fysiska företräden är jag relativt säker på att han inte skördat några större lagrar som atlet. Minsta osäkerhet behöver däremot inte råda vad gäller hans chanser på en litterär valplats. Ett ämne till blivande champion är han definitivt inte och inget i hans debutbok ”Offrens offer” antyder annat än att han kommer att bli en parentes i litteraturhistorien. Här saknas hela paketet och det hela framstår mest som ett försök att spänna upp sig efter en provvecka på gymmet.
”Offrens offer” är, som konstaterats, en debutbok och debutanter ska man kanske som kritiker hålla sig för god för att såga, men ibland rågas måttet. Bo Svernström är inte en osäker yngling som nervöst plitat ned " boken om mitt liv" och med andan i halsen skickat in till förlaget, han är en drygt 50-årig ekonomijournalist på Aftonbladet, tillika gift med Erika Svenström, barnboksförfattarinna, och då överlever man sannolikt några beska rader. Under läsningen tänkte jag ibland att Svernström ungefär funderat: Jaha, kan frugan skriva barnsagor, ja, då kan minsann jag skriva vuxensagor!
Och en vuxensaga blev det. Maken till splatter har jag inte läst på år och dag – och det är inget jag saknat. Lemlästade, sadistmördade lik förföljer läsaren på snart sagt varenda av bokens första hundra sidor. Att en seriemördare härjar behöver man inte vara Martin Beck för att förstå och ett av bokens initiala problem är att de mordutredningar som följer i mördarens spår aldrig känns minsta spännande utan mer framstår som en katalog monomana obduktionsprotokoll utan samband. Så plötsligt får romanen en motsatt slagsida och vi får under bokens andra hälft följa mördaren inifrån när berättelsen abrupt övergår till jag-form och mördaren får föra sin egen talan. Under en störtflod av de mest övertydliga socialpsykologiska klyschor dränks så läsaren i Svernströms ambition att ge de här morbiditeterna någon slags förutbestämd förklaringsmodell.
Bosch!
