Per Schlingmann slarvar bort spänningen i uppföljaren
Visst är det kittlande med en deckare i regeringsmiljö skriven av en tidigare statssekreterare. Kanske man kan läsa den som en nyckelroman?
Nej, det kan man inte. För det kan i verkligheten inte finnas så träaktiga personer, inte ens i en före detta moderatledd regering, den som Schlingmann var statssekreterare åt. Och ska man tro att Schlingmann skildrar någon som helst verklighet så består den mest av märkeskläder och –prylar, vitt kallt vin, rysk kaviar, howardsoffor och svek. Vad som annars driver människor att söka makt får man som läsare ingen uppfattning om.
Men som spänningsroman då? Inte det heller. Då krävs nämligen spänning. Den glömde Schlingmann.
Lite har han lyft på förlåten till de innersta politiska kretsarna, men bara så att vi fått en pytteliten skymt. Synd att han slarvade bort den möjligheten.