Annons

Briljant om den amerikanska rasfrågan

Journalisten Te-Nehisi Coates kastar på ett mästerligt sätt ljus på ras som en avgörande faktor i amerikansk kultur och historia. Fedja Wierød Borčak har läst en samhällsanalys, vars skärpa och stilistiska kvalitet är unik.
Publicerad 20 april 2019
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Journalisten Te-Nehisi Coates är aktuell med ”Vi hade makten i åtta år”.
Journalisten Te-Nehisi Coates är aktuell med ”Vi hade makten i åtta år”.Foto: Nina Subin

Vi hade makten i åtta år – en amerikansk tragedi

Facklitteratur

Författare: Te-Nehisi Coates

Översättning: Eva Åsefeldt

Förlag: Norstedts

Den så kallade rasfrågan har nog varit det mest utpräglade sociala problemet i amerikansk historia och fortsätter att vara det, inte minst i dessa Trump-tider. Svarta är påtagligt överrepresenterade i fängelsestatistiken, inkomstskillnaderna är enorma och obeväpnade svarta ungdomar skjuts fortfarande ned av polisen.

Jag kom första gången i kontakt med problemet på 1990-talet genom rapgruppen Public Enemy, som riktade hård kritik mot den strukturella rasismen i landet. Jag var kanske åtta år gammal och min storebror kom hem med ett av deras album. Det var en omvälvande upplevelse. Även om jag inte förstod texterna, så kände jag det i kroppen: vreden, att det var något på spel, uppmaningen att göra något (vad det nu var). Det var min första riktiga estetiska upplevelse och den kom att definiera viktiga aspekter av mitt liv.

Annons

Den prisbelönta amerikanska journalisten Te-Nehisi Coates beskriver sitt första möte med hiphopen på ett liknande sätt, som någonting ”mystiskt och fantastiskt”, något som avslöjar en speciell sorts skönhet i språket och som kan sätta människor i rörelse. Hiphopen fungerar för honom som en inspirationskälla för en sorts berättande som inte skapar ”sedelärande berättelser” eller har ”en skyldighet att vara hoppingivande eller optimistisk”. Detta perspektiv är tydligt i Coates skrivande. Han ger inga svar eller smarta lösningar på det problem som han varit upptagen av hela sitt vuxna liv: svartas erfarenhet av förtryck i ett samhälle som på alla nivåer präglas av en vit makt-ordning.

Stommen i boken utgörs av åtta essäer publicerade under Obama-eran, en för varje år. I den första kritiseras Bill Cosbys svarta konservatism som angriper en ”degenererad” svart kultur (hiphopen inte minst) och som menar att det nog ska lyckas om bara svarta ryckte upp sig. Coates skriver även om slaveriet, svartas frånvaro i historieskrivningen om det amerikanska inbördeskriget och massinspärrningarna av svarta i samband med ”kriget mot droger” från 80-talet och framåt. En av de mest intressanta texterna handlar om en vittgående diskriminering på bostadsmarknaden, som gett upphov till ghettobildning och en enorm ekonomisk osäkerhet för den svarta medelklassen som sträckt sig över generationer.

Coates har till varje essä lagt en personlig anteckning, som både kommentarer essän retrospektivt och skildrar Coates egen resa från att vara en college-avhoppare till att bli en inflytelserik skribent. Dessa två spår fungerar riktigt fint ihop. Tillbakablickarna är särskilt intressanta, eftersom de skildrar Coates egen förvirring i en exceptionell tid av hopp som Obama lyckades inge befolkningen, inte minst de svarta. En svart man kan väl inte bli president i ett rasistiskt land?

Coates är delvis skeptisk till Obama och föreslår att hans framgång snarare än att vara ett bevis på rasismens tillbakagång har att göra med en framgångsrik navigering förbi den känsliga rasfrågan. Obama nämner inte ras i sin valkampanj och när han i nödfall gör det under sin tid som president får han utstå massiv kritik.

Utgångspunkten i Coates metod är insisterandet på rasismen som en central orsak till många av de frågor som annars tycks ha att göra med ”färgblinda” faktorer som kultur, klass eller utbildningsnivå. På ett ovanligt tydligt och övertygande sätt lyckas han lyfta fram avgörande ögonblick i historien som talar för att det är de vitas fruktan för de svarta som är problemet. Inte att de svarta är lata och oförmögna, som Cosby skulle säga.

Resonemangens tydlighet understöttas av Coates språk, som är bländande klart samtidigt som det sjuder av vrede och rättspatos. På ett lysande sätt lyckas han skriva på ett sätt som både är oförlåtande och djupt empatiskt på samma gång. Detta gör hans bok svår att lägga ifrån sig.

Fedja Wierød Borčak
Annons
Annons
Annons
Annons