Annons

Burcu Sahin lyckas med sin diktdebut

Burcu Sahin debuterar med diktsamlingen ”Broderier”. Det handlar om en diktsamling som har både en fram- och en baksida.
Publicerad 5 september 2018
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Carla Orrego Veliz

Broderier, trådar som löper har följt kvinnor genom tider. Förtryckare, förlösare. Ett bevis på skaparkraft och kompetens – det var inga amatörer som broderade Bayeuxtapeten. Den kunniga husmoderns textilkistor värderades lika högt som husbondens hästar en gång i tiden. Men också symbol för förtrycket: de unga flickornas sedesamt böjda huvuden mot broderiet hindrade aktiv handling. Eller? Det subversiva stygnet, säger Rozsika Parker, handlar om tankens frihet. Böjd mot broderbågen vet ingen vad du tänker.

Och sedan har vi kapitalismens förtryck: hemsömmerskorna som sydde på beting, som slet ut sig.

Annons

I sin fina diktsamling ”Broderier” samlar debuterande Burcu Sahin ihop trådar från alla dessa nivåer till en egen berättelse om färd från ett land till ett annat, om mödrar och döttrar och ett då och ett nu.

Samlingen börjar i traditionen: ”vi ärver tunga tyger i turkos”, man anar att det är från fjärran land. Redan här syns ett av samlingens teman, konflikter mellan mor och dotter (i flera generationer) mellan hur det var där/då och här/nu. Ambivalensen är tydlig: mödrar är de enda som får vara orättvisa men också ”när du äntligen kommit hem från jobbet/lägger jag min hand/under din kind”.

Resan, rörelsen är ett annat tema, ”korsstygn bräckt/ korsar baltiska hav”. Underfundigt är att det är högtstående textil som anländer, silke från mullbär, sådant som inte går att framställa här. Jag tolkar det som en politisk utsaga, en välbehövlig sådan i en snedvriden debatt som ser våra nysvenskar som belastning och underlägsna.

Och så tvånget till försörjning: ”hon vaknar in i / ännu en natt av beställningsarbete”, ett arbete som inte räcker eftersom ”buntarna i linneskåpet är slut”. Det lågavlönade arbetet ger inte tillräckligt med pengar. Ännu ett politiskt uttalande kanske? Kvinnors specialistkunskap ger ingen utdelning. Och ger ingen trygghet i en värld där män råder. Mormor, som ”aldrig (åt) av min morfars bröd / men hon gödde honom / i många år”, hennes arbete, hennes linneskåp blir vid skilsmässan utslängd på gatan för andra att ta över.

Vad händer när händernas verk industrialiseras? När hålkorten, jaquardväven tar över? Samma kunskap, verkar Sahin mena, finns: ”ni har uppfunnit ett språk med händerna”, ”berättelser i stygnen”, detta språk som nu Sahin överför till text.

Det här är en lyckad debut, väl sammanhållen i tematik och med språklig skärpa. De uppbrutna raderna minner om – jag vågar knappt säga det – ett stygn som förs ner och förs upp flera centimeter därifrån. Dikterna har ett djup, det finns hela tiden flera nivåer eller sidor för oss läsare att beakta. Ja, man kan säga att dikterna blir lika intressanta när man vänder dem in och ut. Eller som diktcykelns mormor säger: ”det här är den obegripliga baksidan”. Må så vara, men om baksidan är den process dikterna sätter igång hos läsaren behöver vi båda delarna för att litteraturen ska gripa riktigt tag i oss.

Denna diktsamling har både en fram- och en baksida.

Maria EhrenbergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons