Per Hägred: Chuckens polare i Ljungby

Att man blir besatt av Chuck Berry är inte så konstigt. Keith Richards, Paul McCartney, John Fogerty, Robbie Robertson och Bruce Springsteen är bara några av dem som hyllar honom som rockens största stilbildare. Och när Bob Dylan häromåret fick Nobelpriset i litteratur var det många som menade att det egentligen var Chuck Berry som borde ha fått det. Nu fick han visserligen Polarpriset som plåster på såren. Men ändå.

Jag ringer killen i Ljungby som är unik. Han lyckades nämligen med konsten att bli kompis med Chuck. En person som dessutom är en legitimerat bångstyrig typ och dessutom tämligen svårflörtad. Så det är en smärre prestation i sig att Ljungby–Thomas lyckas bli polare med rockens svåraste. Keith Richards, som medverkar i filmen ”Hail hail rock & roll”, har berättat om hur han åldrades betänkligt under arbetet. Ja, han fick till och med på käften när han pillade på legendens gitarr. Kanske handlar det om pengar. Berry har nämligen rykte om sig att vara petig med just det cashen. Det ska alltid vara betalt i förskott och har arrangören misslyckats med att uppfylla vissa specifika krav, som till exempel utrustning, så blir det böter. Det finns en obetalbar scen i filmen ”Hail hail rock & roll” där Berry under inspelningarna plötsligt kräver mer betalt med motiveringen att han redan ställt upp 90 minuter, så lång som filmen enligt kontraktet skulle vara...

Thomas kommer från andra hållet. När den bil Berry rekvirerat inte finns till hands erbjuder sig Thomas att skjutsa Berry genom halva Danmark. Han betalar till och med för soppan när Berrys kreditkort krånglar. Det visar sig att det är en tjänst som Berry aldrig glömmer. När Thomas bjuds in till Berrys hem i mottas han med orden:

– Betrakta det här som ditt andra hem!

Det är en rörande historia som slutar med att Thomas håller tal på värdens begravning för två år sedan.

För Thomas del började det med musiken. Det var kärlek vid första ögonkastet. I mitten av 70–talet skaffade han sig samlingen ”Motorwaitin” med alla de klassiska låtarna från 50–talet. Vi var många som hade den plattan. Och tragglade med det svåra introt till ”Johnny B Goode”.

– Keith kan det inte. Hemligheten är att Berry inte spelar rock utan mer swing.

I Thomas fall växte kärleken till Berrys musik och snart planerade han sina semestrar efter Berrys turnerande.

Idag bor Thomas kvar i Ljungby med sin familj och i ett av rummen i huset finns alla bilderna på den udda duon uppsatta. På fritiden spelar han i coverbandet Chuck Beat (där Chucks gamle pianist Daniel Trustrup Rossing ingår).

Jag minns när jag såg en ganska ringrostig Berry i Båstad för några år sedan som förband till Status Quo. Frontfigurerna i boogierockarna bad Berry om en selfie.

– Nej, det får ni inte för ni kommer bara att använda den i er marknadsföring.

Ännu en obetalbar Berrystory.

Thomas skrattar när jag berättar!

Missa inte Ola Hemströms sanslösa dokumentär ”Chuck och jag” i appen Sveriges Radio Play och i gammelradion 7 april.