Per Hägred: Det tar en dåre att vara ren...

Jon Gray (Arks manager som hörde låten först som en demo):

– Det var Robert Jelinek i Creeps som övertalade mig att lyssna på bandet och jag föll pladask. Jag fixade ett showcase på Studion i Stockholm och alla branschpersoner var där men inget bolag vågade signa dem. Bandet var rätt grej, så mycket före sin tid. Alla låtar var bra. Bandet kom med den färdiga inspelningen till Klas Lunding på Virgin. Jag var där och alla sa enstämmigt att det var den låten som var den givna singeln. Jag minns att jag utbrast: ”Fucking anthem”. Melodin fastnade i huvudet och budskapet låg så rätt i tiden. Ola Salo var ju en fantastisk frontman, men de var ett band. De hade aldrig blivit nåt utan bandet.

Ola Salo (Sångare och låtskrivare):

– Jag skrev låten i Malmö hösten 1998. Jag var med i ”Spelman på taket” på Malmö opera vid den tiden, men blev arbetslös efter det och hade mycket tid att tänka. Jag funderade mycket på vem jag var. Det var en period i livet av mycket sökande. Jag hade läst idéhistoria på universitetet och tagit intryck av postmoderna tänkare och deras frågor om identitet och samhället. En kväll hade jag sett Lars von Triers ”Idioterna” på biograf Spegeln i Malmö. När jag kom ut från bion tänkte jag att den där filmen kunde sammanfattas just med ”It takes a fool to remain sane”. Jag trodde först att det var ett gammalt ordspråk. Senare insåg jag att det inte fanns sedan tidigare utan att jag kom på det i den stunden. Jag hade inte skrivit något liknande tidigare. Musiken i ”It takes a fool…” ekar av att jag lyssnade mycket på Philip Glass och liknande minimalistiska kompositörer. Det var första gången jag fick in den typen av influenser i en poplåt.

Ola Salo (Sångare och låtskrivare):

– Vi spelade in i Gula studion (Cardigans, The Mo, Suede med flera, reds. anm.) i Malmö. Låten var rätt svår att få till. Det var många beslut där. Men vi enades till slut om ett sound som jag är väldigt nöjd med än idag. Mycket av förtjänsten med det var producenten Marco Manieris.

Sylvester Schlegel (Trummis):

– Jag har tänkt så det knakar, men jag minns ingenting tyvärr. Sorry!

Marco Manieri (Producent):

– Jag minns att jag hade mycket fokus på ”It takes a fool” när vi spelade in albumet. Jag var övertygad om att det var en viktig låt. Den hade tre viktiga element som jag ville fokusera på: sången, basgången och den lilla pianoslingan på tre toner. Versionen de spelade live var ganska annorlunda mot hur inspelningen sedan blev, bland annat så byggde den mycket på ett Fender Rhodes och trumrytmen följde basgången, vilket jag tyckte lät lite mossigt. Så vi började jobba på en mer studio-orienterad version med subtilt stegrande syntstråkar och ett rakt diskobeat, vilket lämnade mer utrymme för de tre viktigaste elementen. Jag minns att vi la ner väldigt mycket tid på den låten, och Ola var också extremt fokuserad på att den var en viktig låt som framförde hans viktigaste budskap. Slutresultatet är jag väldigt nöjd med och jag hoppas att Ola och The Ark fortfarande gillar versionen vi gjorde tillsammans. Den sticker ut och har vissa tidlösa kvalitéer.

Elvis har lämnat byggnaden.

Men trots att det är mer än 40 år sedan han hamnade six feet under är han fortfarande aktuell.

Missa för guds skull inte den underbara dokumentären ”The Searcher” i två delar på SVTplay.

Om jag räknar rätt skulle han fyllt 84 i tisdags förra veckan. Om det inte vore för det där välfyllda medicinskåpet han så frikostigt försåg sig ur.

Jag vill påstå att han är nummer ett under 1900–talet.

Till och med större än såväl Robert Johnson, Frank Sinatra och John Lennon.

Om ni frågar mig.

Och Elvis-feber lägger sig inte direkt efter tre timmar med ”Elvis Presley: The Searcher”.

Det är en genomarbetad, påkostad och spännande film. Det finns knappt ett skrymsle som inte utforskas i den gamle lastbilschaffisens fantastiska historia.

Men har fått vanligtvis sparsmakade kommentatorer som Bruce Springsteen och Tom Petty som ingående berättar om sin relation till den store mannen. Och ex–hustrun Priscilla Presley intervjuas ingående.

Alla filmklipp man kan tänka sig blandas med såväl hitsen som en del mer ovanliga nummer. Samtidigt lämnar man filmen med dålig smak i munnen. Ungefär som efter Jane Magnussons dokumentärserie om Ingmar Bergman (”Bergman – ett år, ett liv”). Det han gjorde mot till exempel Thorsten Flinck var ju så fruktansvärt taskigt att i alla fall jag inte vill se mer av Bergman. Samma med Elvis, men där handlar det om managern "överste" Tom Parker. Han tvingade Elvis att bland annat spela in alla dessa usla filmer.