En flod av skönhet och oro
Ensamtal
Poesi
Författare: Ann Jäderlund
Förlag: Albert Bonniers
Redan vid den tredje korta dikten i Ann Jäderlunds diktsamling ”Ensamtal”, som utgår från poeten Paul Celans och författaren Ingeborg Bachmans brevväxling, stannar jag till ett tag. Jäderlund skriver: ”Uppe på berget / finns träd och floder / och bakom berget / andra berg / vad floden vill / vet ingen / den rinner / och rinner / ister”. Det är något märkligt med bruket av ordet ”ister” här. Det vore nämligen konstigt om poeten först och främst avsåg animaliskt fett (från exempelvis gris) i det här lätt romantiska kontexten. Men ledtråden för att lösa den intertextuella gåtan har jag redan fått.
Celan sågs nämligen av filosofen Martin Heidegger som Hölderlins like. Och det som ”ister” alluderar på måste helt klart vara dennes hymn ”Der Ister”, samt Heideggers föreläsning om samma dikt som han höll på Freiburgs universitet 1942. Ister var det antika grekiska ordet för floden Donau. Även orden ”vad floden vill / vet ingen” pekar på kopplingen till Heideggers föreläsning.
”Jäderlunds dikter förblir i hög grad öppna för tolkning”
För Heidegger var floden en gåta. Vad den är och vad den gör, på djupet så att säga, förblir ett mysterium. Och det samma kan möjligen sägas om Hölderlins, Celans och även om Jäderlunds diktning. För trots att jag lyckas identifiera vad jag uppfattar som uppenbara hänvisningar till Celans och Bachmanns brevväxling (som översatts av Linda Östergaard och finns tillgänglig i ”Brev” från 2012), och kan glädja mig åt en stund av detektivarbete, förblir ändå Jäderlunds dikter i hög grad öppna för tolkning. Samtidigt är det kanske dessa (ändå försiktiga) allusioner som gör att dikterna blir alltmer laddade ju mer man läser dem? De leder i rätt riktning. Skänker ett sammanhang.
Ett tungt sammanhang, minst sagt. Celan var en rumänskfödd jude och både hans mor och hans far dog i Förintelsen. Heidegger, som aldrig tog ordentligt avstånd från nazismen, bjöd 1967 in poeten till sitt sommarhus i Todtnauberg i närheten av Schwarzwald (”svartskogen” i Jäderlunds dikt). Celan tackade ja och skrev efter besöket dikten ”Todtnauberg” som setts som en subtil kritik av filosofen.
”Jag vågar inte svära på att ”Minnestal” är det mest romantiska som Jäderlund har skrivit.”
Att skriva poesi på både bödlarnas och sin egen mors språk var ett dilemma för Celan. 1970 valde han ”den anonymaste och ensammaste döden” (som hans fru skrev i ett brev till Bachmann) och kastade sig i Seine. En annan av dessa enigmatiska floder som väl i någon mån, i alla fall i Jäderlunds diktsamling, får illustrera människans outgrundliga livsvillkor, konsten och dess obevekliga flöde.
Jäderlund skriver: ”Floden är vild / idag / idag / får den tårar / den är giftig” och: ”Domna / ister / jag måste / ändra / mitt liv”. Jag vågar inte svära på att ”Minnestal” är det mest romantiska som Jäderlund har skrivit. Men att just den tyska romantikens historia och projekt, med sina bitvis grymma och världsföraktande aspekter (maskerade med finstämdhet och höghet), ändå kastar sin skugga över Jäderlunds Celan- och Bachmann-influerade språk gör ”Ensamtal” till en rentav sublim och skakande upplevelse; en flod av skönhet och oro.
