Annons

Gripande journalistprosa i sin vackraste form

Journalisten Eric Rosén debuterar med en uppväxtskildring i skuggan av ett mord. Annika Wall faller pladask för en osentimental skildring av något som borde vara mycket svårt.
Publicerad 9 april 2019
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Viktor Gårdsäter

Vad man inte vet om människor! Det är en sak jag återkommande tänker på när jag läser “Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”. För alla människor bär omkring med sitt eget lilla lastbilssläp fyllt med händelser som man aldrig någonsin har haft möjligheten att kunna påverka själv, och som man bara kan göra det bästa av. Ibland går det ändå inte. Ibland går det faktiskt.

Journalisten Eric Rosén, numera redaktör på Aftonbladet, kallar sig ”Det ljuva livet” på Twitter. Men i debutboken “Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” skildrar han en uppväxt på snedden med en kämpande ensamstående mamma och en pappa som får sin livsglädje av droger, som när Eric är 17 år gammal döms för mord.

Annons

Jag faller pladask! Eric Rosén ger sin historia precis rätt språk, fokuserar på precis rätt detaljer för att ge berättelsen det värdiga liv den behöver och det är skrivet på journalistprosa i sin vackraste form: registrerande, sakligt, icke-värderande, det bara är så här det är och Twix heter fortfarande Raider. Det är ett Sverige där barnen dricker O´boy, där klotgrillen köps på OK, där Eric och hans kompisar snor cigg från mammorna, drar ut i skogen och festar på folköl och en gång kom en älg förbi. Och pappan, som ändå rätt skötsam mellan självmordsförsöken och faktiskt lite adlig med tillgång till släktens sommaregendom, men dessvärre aldrig fri från Kronofogden och mamman som till slut inte orkar allting själv utan bara ligger i soffan och Eric och hans bror får rå sig bäst de kan. Och när Eric är 17 och det äntligen verkar ordna sig, blir pappan dömd för ett mord han inte minns att han begått. Det är ett jävla sätt att växa upp på. Men Eric Rosén lämnar mycket skickligt texten fri från sentimentalitet och känslorna till läsaren.

“Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” är främst en uppväxtskildring. Men det är också en berättelse om en son och en pappa som försöker närma sig varandra som vuxna människor. När Erics pappa hamnar i fängelse börjar de brevväxla, och det blir på ett sätt en möjlighet för far och son att försöka förstå.

Det finns en värdighet i “Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” som jag tycker så mycket om. Det är en kärleksfull respekt för att människor är som de är och att man gör sitt bästa, men att det ibland inte räcker till, samtidigt som den beskriver något som egentligen borde göra jävligt ont: min pappa älskade drogerna mer än mig, men han kunde faktiskt inte hjälpa det. Jag tycker så mycket om Eric Roséns osentimentala sätt att närma sig saker som rimligen borde vara mycket svåra.

Annika WallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons