Kultur

Kött och blod i modern skröna

bokrecension Artikeln publicerades
Lina Wolff rullar ut berättelse i berättelse i berättelse utan att läsaren hinner ställa frågor eller klia sig i huvudet.
Foto: Gustav Bergman
Lina Wolff rullar ut berättelse i berättelse i berättelse utan att läsaren hinner ställa frågor eller klia sig i huvudet.

”Köttets tid” är namnet på en fiktiv, dödlig realityshow – och även titeln på Lina Wolffs nya roman. Efter Augustprisvinnaren ”De polyglotta älskarna” är Wolff tillbaka med en mångbottnad, modern skröna om skuld, sociala medier och stympade barnhänder. Recensenten Rebecka Åhlund läser koncentrerat och förtjust.

Köttets tid

Roman

Författare: Lina Wolff

Förlag: Albert Bonniers förlag

Att sona en otrohet medelst organdonation. Att ge sig ut på hämnduppdrag men råka stympa fel person. En dokusåpa på långbenta moraliska hästar – men som ändå inte alltid står på det godas sida eftersom det hela måste bli bra tv. Se där ett par idéer du inte hade längst fram på tungan i morse när du vaknade, åtminstone inte om du inte just läst Lina Wolffs senaste roman. Och se där ett par av de ingredienser som bidrar till att du genast bör kasta dig in i ”Köttets tid”.

Landsortsjournalisten börjar arbeta som hemsjuksköterska åt mannen i ett par hon idealiserar.

En landsortsjournalist med arbetsstipendium reser till Madrid, träffar en påfrestande man som mot hennes egentligen mycket mer förståndiga perspektiv får flytta in hos henne mot att han berättar ”vad som hänt”. Han visar sig vara paranoid och hemlös efter att ha blivit insyltad i en grym realityshow där två ungdomar, ett internetforum samt en ålderstigen nunna fungerar som åklagare, jury samt domare. Landsortsjournalisten börjar arbeta som hemsjuksköterska åt mannen i ett par hon idealiserar. Efter ett olyckligt tillbud med vållande av svensk turists död ute till havs, börjar nunnan brevväxla med journalisten som sitter häktad.

Berättarstafettpinnen skickas vidare i princip sömlöst, precis som vanligt rullar Wolff ut berättelse i berättelse i berättelse utan att läsaren hinner ställa frågor eller klia sig i huvudet – det bara flyter på även när vi befinner oss i det förflutna. Det handlar om moral, skuld och längtan, och dessa eviga ämnen synas genom både hypermoderna linser och prismor som kan ha slipats av inlandsisen. Öppet, oförutsägbart och humoristiskt.

Förlåtelsen finns och försoning är möjlig, men den kommer inte enligt något schema du själv planerat

Det går inte att lita på någon. Jag vet inte om det är för att hon är äldst i romanen och dessutom en religiös auktoritet, men när nunnans tillräknelighet plötsligt svajar blir jag alldeles nervös. Och det, inser jag, är en av Lina Wolffs talanger. Att alltid hålla läsaren på tå, uppmärksam. När som helst kan strukturen skifta och då får du skylla dig själv om du zonat ut det minsta – det är som att somna bakom ratten under vad du tror är en raksträcka.

Förlåtelsen finns och försoning är möjlig, men den kommer inte enligt något schema du själv planerat och den kommer inte att se ut som i dina egna skisser. Det är något jag tar med mig från ”Köttets tid”, och den hisnande insikten att verkligheten ser helt olika ut beroende på slipningen av glaset du råkar betrakta den genom vid olika givna tidpunkter.

Det är bara att kapitulera, igen.