Kyrkor som söker kontakt
Nyligen disputerade BT-journalisten Mikael Hermansson på en avhandling i kyrkohistoria vid universitetet i Lund. Där undersöker han ingående ett försök till samverkan mellan Church of England och Svenska kyrkan från förslaget 1909 till dess att samarbetet slutligen ratificerades 1954. Centralt är nattvardsgemenskapen, hjärtpunkten i kristna samfunds liv.
Framför mig på bordet ligger en ganska bastant bok med titeln: "En allians av något slag". Underrubriken: "Förändrade relationer mellan Svenska kyrkan och Church of England. 1909 – 1954." klargör vad den handlar om. På omslaget syns herrar i prästkläder och främst i bilden två i höga hattar. Det är biskopen av Chichester, George Bell i förtroligt samtal med Svenska kyrkans ärkebiskop Erling Eidem. Platsen är Lambeth Palace, ärkebiskopens av Canterbury residens i hjärtat av London. Året är 1937.
Detta ger något av kärnan i hela saken. Stämningen, den inre kretsen av biskopar, det personliga samtalet.
Mikael är känd för Borås Tidnings läsare som en skarp och stilsäker skribent med välutvecklat sinne för humor. Den som liksom jag gärna läst hans artiklar genom åren har också lagt märke till hans stora intresse för engelsk politik.
Vad få nog har känt till är att Mikael under de senaste tio åren på halvtid ägnat sig åt avhandlingsarbete vid Lunds universitet. Det hela började med att han fastnade på orden "en allians av något slag" i en resolutionstext från den kyrkliga Lambethkonferensen i England 1908. Här uttrycks en önskan om ett närmare samarbete mellan Church of England och Svenska kyrkan.
Vad var det för allians? Mikael valde att närma sig problemet ur ett nätverksperspektiv. Han rotar i arkiv på båda sidor av Nordsjön och skapar en bild av de mest framträdande personligheterna och deras samspel. Nätverkets inre krets bestod främst av biskopar, där nya ansikten dök upp och andra försvann under tidens gång. Hur förändrades den relation mellan kyrkorna som etablerades under den långa väntan på legitimitet? Mikael påpekar att det råder brist på studier av kyrkorelationens sociala och politiska sida.
En allmängiltig aspekt av denna relation är just personligheternas betydelse. Nätverket formas till exempel både av den djärve, impulsive, genialt begåvade ärkebiskopen Nathan Söderblom på svensk sida och hans efterträdare, den försiktige Erling Eidem som dock inte bara var "den lille gråsparven som brukar kvittra i moll".
För Söderblom kom arbetet med närmandet mellan kyrkorna att utgöra ett steg på vägen till det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925.
Men det dröjde alltså ända till 1946 innan samarbetet ratificerades.
Det är med stort intresse jag i Mikaels avhandling har följt vägen dit genom stormiga tider med enorma samhällsförändringar och två världskrig.
