Läs den! Eller inte. Ett förvirrande manifest för nyoptimismen

Steven Pinker är nyoptimist. Världen, är budskapet under dryga 700 sidor, har genom kapitalism, globalisering, vetenskap och teknik blivit ett allt bättre ställe att leva på. Alla som inte ser det är mörkermän, har fel eller är förblindande av ideologisk smörja. Boken är ett försök att få oss att ta till oss liberalismens, den vetenskapliga positivismens och den objektiva statistikens evangelium. Jag blir allt mer skeptisk, för att inte säga förbannad, under läsningen.

Fast jag måste erkänna att till viss del också ändrar ståndpunkt. För jag vet ju att i sak har Pinker rätt. Åtminstone vad det gäller grundpåståendet. De flesta människor i världen har fått det bättre. Samtidigt är de vetenskapliga, filosofiska och inte minst ideologiska invändningarna mot Pinkers bok många. En invändning är hur han presenterar sin statistik. Alla kurvor pekar brant uppåt eller neråt beroende på vad han vill visa – vilket förstås inte bara beror på att det faktiskt skett en förändring, utan också för att Pinker väljer att illustrera en tidssekvens där poängen blir övertydlig med hjälp av lutningen. Hans illa dolda förakt för humaniora, som han försöker täcka över med en tunn fernissa av humanism är lika fånig som hans skygglappar när det kommer till problemet med ojämlik fördelning. Jag stönar högt när han avfärdar Marx, Foucault, Nietzsche och Derrida som han förstås läser som fan läser bibeln. Ideologiskt sållar han sig till de naiva liberaler som anammat kålsuparteorin – att allt till höger och vänster om den egna ”objektiva” och ”riktiga” ståndpunkten är jämförbar extremism.

Ja, det finns mycket att uppröras av om man gör som Pinker uppmanar oss till, nämligen tänker kritiskt. Men i sak, och det är här jag ändrar ståndpunkt och blir mer optimistisk efter att ha läst boken, har ju han och andra nyoptimister rätt. Det är faktiskt ett budskap som i synnerhet den politiska vänstern antingen får ta till sig eller gå i klinch med. Som Roland Paulsen gör. Han har för övrigt också rätt. Nyoptimisterna talar om världen i stort. Paulsen lyfter sådant som hur ojämlikheten inom länder påverkar människor (vetskapen att någon har det bättre hjälper ju inte om jag själv har det dåligt) och att den psykiska ohälsan har ökat drastiskt. Klimathotet förmörkar förstås också den mest optimistiske statistikers himmel.

”Upplysning nu” ger mig den mest förvirrade läsupplevelsen sedan Lundells ”Frukost på en främmande planet”. Slutsatsen blir lika förvirrad. Det här är förbanne mig den bästa och sämsta bok jag läst på flera år. Läs den! Eller inte!