Kultur

Lysande modern tolkning av Utvandrarna

Kultur Artikeln publicerades

Det är faktiskt svårtatt tänka sig något dumdristigare än att ge sig på ett så känt, ett så älskat och ett så omfattande verk som Vilhelm Mobergs utvandrarepos, och koka ner det till en teaterföreställning på dryga två timmar. Jan Troell skar rejält i sin fantastiska filmatisering, och den blev ändå över sex timmar.
Men, som det brukar heta, friskt vågat hälften vunnet. Och regissören Farnaz Arbabi, som också är den som har bearbetat och dramatiserat texten, vinner faktiskt betydligt mer än hälften.

Hennes uppsättningär inget annat än en glödhet vedklabb med världens största hjärta, kastad rakt in i ett segregerat Sverige. Man kan bara hoppas att den når ända in i vardagsrummen i de trygga, vardagsrasistiska villaområdena. Med sverigedemokraternas marsch framåt är den dessutom lika välbehövlig nu som någonsin tidigare.
Att summera denna moderna Utvandrarna med konstaterandet att det är ett starkt humanistiskt debattinlägg, vore dock orättvist. Den är visserligen det, men det är förstås tack vare att det är ett stycke riktigt bra, välspelad dramatik.
Texten är Mobergs, men Kristina och Karl Oskar, Robert och Arvid, Ulrika och Danjel och de andra kända utvandrarna kommer här från Europas utkanter och tiden är nu. Fattigdom och förtryck driver dem på flykt från sina hemländer mot Sverige. Språken som talas är många, och när det inte är svenska projiceras texten effektfullt mot de gråa kulisserna.

Det låter alltsåsom det gör i Sverige i dag. Vi blir genom detta också hela tiden påminda om Mobergs människor, de vi gärna ser som hjältar, och tvingas därmed se dessa nya utvandrare som nu kommer till oss på samma sätt. Som hjältar. Eller åtminstone som människor värda att sträcka ut en hjälpande hand mot.
Man kan inte heller annat än imponeras - och skrämmas - av hur väl texten fungerar även när den är förlagd till nutid.
Trots att de olika människoödena har fått skäras ner rejält för att få plats, så lyckas skådespelarna ge karaktärerna kött på benen. Få oss engagerade i deras verklighet. Inte minst för att man mitt i allvaret också vågar bjuda på humor.
Suzanna Santrac får oss att känna Kristinas oro inför flykten, och sedan denna molande hemlängtan. Iso Porovic som den tappre Karl Oskar, som nu nästan går under av rastlöshet och leda över att inte få arbeta i sitt nya hemland.

Allra starkast känner jag dockför de unga Robert och Arvid, spelade av Peter Perski och Helena Thornqvist. I regissör Arbabis text har deras husbonde förvandlats till en despotisk barnhemsföreståndare i en republik i forna Sovjet. För att komma bort från den vedervärdiga vardagen tar de till lim istället för sprit som originalen.
Deras sprudlande storslagna och naiva drömmar om att få det bättre, bara de kommer till Sverige, är med facit i hand lika gripande och så nära Lukas Moodyssons Lilja 4-ever som man aldrig drömde om att en text av Vilhelm Moberg skulle kunna komma.