Magisk men något hetsig Game of thrones-premiär

”Inget varar för evigt”, säger Varys i första avsnittet i den sista säsongen av ”Game of Thrones”. Det är ett monumentalt ögonblick som säger mycket om både tv-seriens stundande slut och det ojämförbara popkulturfenomen det har blivit. Om sex veckor är allt slut. Det är alltså många känslor som snurrar när jag påbörjar slutet på resan som jag startade 2011. Jag hinner precis se klart innan trycket på HBO Nordic blir så högt att servrarna slås ut och streamingtjänsten ligger nere under ett par timmar på måndagsmorgonen.

Det går inte att gnälla på innehållet i det till max-packade första avsnittet. Här händer mycket – och det väldigt fort. I stort sett alla viktiga karaktärer, bortsett från Cersei (Lena Headey) som likt en förutsägbar filmskurk sitter och trycker på sin järntron i väntan på att alla andra ska dö, befinner sig nu i Winterfell för att möta hotet från norr. Det blir flera efterlängtade återträffar. En av de finaste är Jon Snows (Kit Harington) möte med Arya (Maise Williams). I fokus är dock Daenerys (Emilia Clarke) och Jon Snow. Den senare gav som vi minns upp sin titel som King of the North för att svära sin trohet till Daenerys. Saken är bara den att han ännu inte vet att han i själva verket är den rättmätiga arvingen till järntronen. När draken Rhaegal, i en magisk scen både vad gäller betydelse, bildspråk och omgivning, låter Jon rida på hans rygg börjar tankarna gå – för vems sida kommer drakarna att ställa sig på när det hela briserar? Drakridarscenen lär spela en viktig roll i de kommande avsnitten. Samtidigt ökar trycket på de paret, då nordborna inte litar på Daenerys utan endast vill se Jon som ledare.

”Game of thrones” styrka har alltid varit att bygga upp en historia metodiskt och långsamt, så att tittarna riktigt kan känna spänningen av det kommande kaoset som väntar runt nästa krök. Det har varit en viktig del av storheten. Den här gången går det betydligt snabbare, kanske för att man den här gången bara har sex, om än ganska långa, avsnitt att berätta allt på. Frågan är om några av de mest avgörande avslöjandena därmed avhandlas lite väl fort. Mötet mellan Samwell Tarly (John Bradley) och Jon Snow, då Sam berättar sanningen om Jons bakgrund, känns märkligt snabbt avklarad och en aning övertydlig. Sannolikt har det sin förklaring i att mycket ska tryckas in framöver.

Jag är dock inte det minsta besviken när avsnittet är slut. På det stora hela är Game of thrones första avsnitt ett lika magiskt som välproducerat, snyggt och genomtänkt sådant med mycket att ge. Slutet, som har anor ända tillbaka till första säsongens första avsnitt, skapar svåra ”vill se”-känslor. Helvetet kommer att bryta ut vilken sekund som helst, och jag tänker inte missa det.