Marie Magnusson: Marie Magnusson: Jag låter mig charmas av franska näckrosor
För det är ju så det alltid brukar vara. Helt normalt. Jag inbillar mig att jag ska läsa flera böcker i veckan, som om jag inte skulle göra något annat än att ligga i hängmattan. Vad tror jag? Vad har jag för verklighetsuppfattning?
Jag åkte till Aten med ”Allt jag inte kan säga” av Emilie Pine i mobilen. Lyssnade inte mer än pyttelite under resan. För det var ju så mycket annat. Men jag har lyssnat klart nu förstås. Och Pine var värd att lägga tid på.
Jag har läst ”Testamente” av Nina Wähä, om den brokiga storfamiljen uppe i norra Finland i början av 1980-talet. En mycket speciell och en väldigt mustig historia som jag villigt rekommenderar. Det har kommit flera mustiga berättelser från norr de senaste åren. Jag tänker förstås på Karin Smirnoffs två första i en planerad trilogi, ”Jag for ner till bror” och nummer två, ”Vi for upp med mor”. Och självklart nyblivne 60-åringen Mikael Niemis utmärkta ”Koka björn”.
Men vad ska jag göra med sommarläsningen som inte blev av?
Faktum är att när jag kom tillbaka till jobbet i förra veckan mötte mig två stora staplar med superfärska böcker. Bingo! Jag plockar girigt bland dem. Jag dreglar nästan. Många har jag sett fram emot sedan i våras men där fanns också en hel del i högen som jag inte har en susning om. Nya böcker dyker upp varje dag. Hösten är alltså räddad. Men vad ska jag göra med de som liksom har trängts undan nu?
Jag tänker att de får ligga till sig litegrann. I alla fall de mest intressanta, så kanske kan jag återkomma till dessa svikna någon gång...
Jag vill gärna lyfta fram fransmannen Michel Bussi. Han är statsvetare och professor i geografi i Rouen, men även en av Frankrikes största spänningsförfattare. Jag har lyssnat på ”Svarta näckrosor” som kom på svenska i våras. Det var lite ovant med alla franska namn, svårt att hålla isär ibland. Men boken var spännande och hade ett annorlunda grepp.
I höst kommer Bussis nästa bok ut på svenska, ”Tiden dödar långsamt”. Nu har vi lämnat Monets lilla by Giverny och tagit oss till Korsika år 1989. En semester som slutar i tragedi när bilen femtonåriga Clotilde och hennes familj färdas i plötsligt sladdar och kraschar in i en lavin. Clotilde är den enda som överlever. 27 år senare återvänder hon till ön med man och tonårsdotter för att äntligen försöka gå vidare efter tragedin. Sätta punkt. Allting ställs dock på ända när hon får ett brev från sin mamma som Clotilde själv sett dö i olyckan. Hon börjar göra efterforskningar och upptäcker snabbt att det ligger mer bakom dödsolyckan än hon trott. Är hennes mamma vid liv trots allt?
Kommer i november.
För övrigt är jag ordentligt nyfiken på ”Krokodilväktaren” av danska Katrine Engberg.
