Marie Magnusson: Marie Magnusson: Magnus Uggla som författare är ett faktum
Chocken har lagt sig för mig. Jag fick nämligen veta redan i våras att Magnus Uggla skulle komma ut med en bok om sig själv. Häromdagen damp den så ner på mitt skrivbord och jag blev... glad! Det är en snygg bok, gråsvart och gul. Titeln är löjligt klumpig: ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen”. Kanske tänker Magnus Uggla samma sak när det gäller böcker. För vad jag har förstått är bokläsning inte på hans to do-lista direkt.
Något mer som får mig att le när jag kollar i boken är bilderna och hur han tänkt när det gäller numreringen av sidor. Boken börjar nämligen på sidan 319 och går sedan neråt och avslutas på sidan ett.
Magnus Ugglas föräldrar läste jämt och var då helt omöjliga, enligt Magnus, att få kontakt med. Han väntade på att böckerna skulle läsas ut och att det innan en ny påbörjades skulle uppstå en skarv där han kunde bryta in och få uppmärksamhet. Gick mamman eller pappan på toan och lämnade sin bok uppslagen smög Magnus fram för att beräkna hur många sidor det var kvar. Det var då han kom på att det vore mycket bättre att räkna baklänges i stället.
Smart!
Jag har lyssnat klart på Håkan Nessers ”De vänsterhäntas förening” och gillade den mycket. Gunnar Barbarotti möter Van Veeteren för första och enda (?) gången i ett gammalt fall som fått ny aktualitet. Femton år har gått sedan sista boken om Van Veeteren kom ut och det är sex år sedan Nesser kom med något nytt om Barbarotti. På tiden alltså! Jag börjar känna igen Nessers gamla takter. De helt osannolika namnen sitter där som en smäck. Vad sägs om Marten Winckelstroop, Rejmus Fiste, Qvintus Maasenegger eller Kuno Blavatsky?
Håkan Nesser, du är förlåten för de böcker du skrivit på senare år som jag inte har kunnat tycka om.
Det här med att lyssna förresten. Jag började läsa Jonas Gardells nya tjocka roman, ”Till minne av en villkorslös kärlek”. Man kan ju börja läsa en bok och fortsätta lyssna. Jag får mer lyssnat än läst om dagarna, så jag letade upp var jag var i boken (det var inte alls svårt även om boken inte har numrerade kapitel) och började lyssna till Jonas Gardells röst i stället. Perfekt! Någon annan hade inte kunnat läsa in den boken.
För övrigt handlar även Magnus Ugglas bok till viss del om hans mamma, som blir dement, precis som Jonas Gardells. Kända män och deras dementa mammor.
Nu ska jag ägna mig åt att läsa Louise Boije af Gennäs nya thriller, ”Skendöda”, andra delen i motståndstrilogin. Ni vet ju att hon kommer på Bokens dag den 9 oktober, eller hur?
I min privata bokklubb står ”Stanna hos mig” av Ayòbámi Adébáyò på tur.
Och Ulf Lundell lär dyka upp på bokmässan i Göteborg på lördag. Bara en sån sak.
