Marie Magnusson: Marie Magnusson: Vackert, poetiskt och förfärligt sorgligt
Jag var ett obekymrat barn då, 1984, sommaren när Catrine da Costa försvann i Stockholm. Det blev ett uppmärksammat brottsmål minst sagt, och många böcker har skrivits om händelsen.
27-åriga Catrine da Costa var drogmissbrukare och prostituerad i Stockholm. Hade två barn som omhändertagits av de sociala myndigheterna. Saknade fast adress. I juni 1984 gjordes den sista observationen av henne i livet. Några veckor senare hittades ett par plastsäckar med styckade kroppsdelar. Efter ytterligare några veckor hittades fler säckar med delar av samma kropp. Vissa delar, som huvudet, återfanns aldrig.
Jag ska inte gå in på rättsprocessen utan genast kasta mig in i Sara Stridsbergs roman ”Kärlekens Antarktis” som jag nyligen läst ut. Det är då tankarna på Catrine da Costa kommer. Parallellerna går inte att tänka bort, även om Stridsberg skriver att ”eventuella likheter med verkligheten har inte att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen.”
Stridsberg ger brottsoffret en viktig röst. Och det är så sorgligt och så vackert på samma gång.
Huvudpersonen i boken, Kristina (Inni), är död.
Jag har nog aldrig läst en bok tidigare där huvudpersonen inte lever. Det ger många infallsvinklar och tankar om det levande och det döda. Jag läser och markerar med rödpenna här och var. Så många fantastiska formuleringar som träffar rakt i hjärtat.
”Kärlek är som snö, den kommer och lindar in världen i sitt ljus, sedan försvinner den.” (sidan 307)
”Jag vill ha tillbaka mitt huvud, jag saknar det. Man gör sig alltid av med huvudet först, eftersom det är hemskt att möta blicken hos den döda.” (sidan 95)
Vi hamnar i det utdragna mordet på den prostituerade och tungt missbrukande Inni. Den otäcka mordhändelsen varvas med Innis liv som barn, undergången finns även då. Som vuxen, med de båda barnen som lämnas bort på grund av föräldrarnas tunga drogmissbruk. Smärtan när Valle tas ifrån henne. Hur hon föder det andra barnet som direkt lämnas bort.
Utsattheten. Undergången. Kvinnoföraktet. Mordet.
”Han lät mig återvända ett ögonblick innan han en sista gång grep med händerna om min strupe och höll kvar. Skogens dunkla grönskimrande ljus och ljudet av fåglar kom tillbaka några gånger innan det försvann för alltid.” (Sidan 297)
Den dödas många tankar om att vara död, hur hon dyker ner från dödsriket till sina barn då och då för att se hur de har det. Hon ser allt som sker men kan inte ingripa. Hon är ju trots allt död.
Det är så vackert, så poetiskt och förfärligt sorgligt alltsammans. Jag har aldrig läst något liknande. Det är en stor gåta att Sara Stridsberg inte blev Augustprisnominerad för den här boken.
”Vad som än händer oss har det bara gått en sekund av evigheten.” (Sidan 314)
(Fotnot: Fakta Wikipedia)
