Annons

När författaren spelar död

Jonas Gardell leker med sin egen livshistoria i nya romanen ”Till minne av en villkorslös kärlek”, som är en fiktiv postum självbiografi. Det är en bok som ibland bränner till hårt, tycker Borås Tidnings recensent.
Bokrecension • Publicerad 17 september 2018
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Jonas Gardell.
Jonas Gardell.Foto: Stellan Herner

Visst ni att Jonas Gardell är död? Han drog på full speed i dimman och kraschade rakt in i Arbogarondellen. Nu kommer hans biografi ut postumt, ”Till minne av en villkorslös kärlek”, som mest handlar om hans mamma.

Det är bara det att det inte är Jonas Gardell som skriver, utan en levnadstecknare som följer hans biografiska fotspår. Ibland kommer också långa citat i jagform ur Gardells efterlämnade texter. Här pågår nämligen en lek med Jonas Gardells identitet.

Annons

Författaren är förstås inte död på riktigt. Men som Gardell skriver i en tidigare bok: ”Att tala sanning är att ljuga”. Citatet återkommer i nya boken, eftersom Gardell driver hämningslöst med sin egen narcissism och alltså inte har några som helst problem med att citera egna tidigare verk som om han vore en av litteraturens giganter.

Gardell har skrivit om uppväxten tidigare men då i ren romanform; nu använder han riktiga namn och kryper ännu närmare inpå sin personliga historia. Styrkan ligger i detaljerna, i iakttagelsen av det psykologiska spel som skapar en alternativ verklighet under hans barndom. Som helhet är boken alldeles för lång och pratig, men när det verkligen bränner till, då bränner det hårt, och han har något viktigt att säga om mellanmänskliga skuldspel, förnekelse och bortträngning, om förakt för svaghet och om hur kvinnor genom familjelivet stängs in i en närmast obrytbar kvinnofälla.

Ett av spåren i boken är en kaotisk resa från den sömniga medelklassförorten Enebyberg till sommarhuset på Kosteröarna, där pappan plötsligt, i Enköping närmare bestämt, vänder på klacken och överger sin familj. Omedelbart vidtar mammans komplexa förnekelseprojekt där hon inför barn, släktingar och till sist också inför sig själv lyckas sälja in förklaringen att hans frånvaro är planerad för att han ska ägna sig åt forskning. Det är en isande studie i bortträngning och förvrängning av verkligheten, och hur de snabbt hopsnickrade fasaderna av tillkämpad normalitet också skadar barnen. Den som från barnsben får en skev världsbild presenterad för sig som sanningen blir djupt alienerad. Att lille Jonas resten av sitt liv kommer att känna sig utanför beror inte enbart på mobbning.

Ett annat exempel på dessa märkliga underströmmar är umgänget på ett språk berättaren kallar ”frikyrkingska”. Etiketten är för snäv, eftersom han här gestaltar ett skuldspel som också är vanligt i många kärnfamiljer utan minsta anknytning till kyrkan, jag skulle rentav vilja påstå att det är familjenenhetens förutsättning. Följande gäller inte bara kristna utan även väluppfostrade medelklassvenskar i allmänhet: Man höjer inte rösten, alltså måste ”tillrättavisanden, maktanspråk och ilska finna utlopp i en undertext, i det underförstådda, i det som sipprar fram mellan raderna. Dock utan att man för ett ögonblick slutar vilja sin nästa väl, vare sig i ord eller handling.” Det är en samtalston som glider mellan vänlighet och förebråelse, ”en ödmjukhet som inte ger efter en millimeter i sin stenhårdhet.”

”Mamman lever i krampaktig förnekelse långt innan demensen tar henne, ännu ett tillstånd av svaghet som hon förnekar.”

Framför allt är det här en bok om den kvinnliga instängdhet som i förlängningen också stänger in andra. Mamman lever i krampaktig förnekelse långt innan demensen tar henne, ännu ett tillstånd av svaghet som hon förnekar.

Greppet att leka med sin egen biografi är en stark trend just nu: att låtsas att man är död fast man är levande, tala om sig själv i tredje person, döpa sin huvudperson till samma namn som författarens men inte nödvändigtvis vara sanningsenlig om sina erfarenheter. Daniel Sjölin gjorde det i ”Världens sista roman”, Elis Burrau i ”Karismasamhället”, och i den nya vågen av lyriska essäer med amerikanska författare som Chris Kraus i spetsen blandas biografiskt material med filosofi och fiktion.

Det är förstås en genväg till att slippa de mediala skitstormar som följer på självbekännelse, men också en protest mot den naiva synen på det som brukar kallas ”En sann historia”. Minnet är alltid opålitligt. Verkligheten måste dramatiseras för att bli trovärdig.

Problemet i Gardells fall är att greppet blir en konstruktion, det känns påklistrat och fiffigt men gräver inte djupare i frågorna om vad som är sanningen om en människa. Gardells död är inte trovärdig. Eller hur, ni köpte inte mitt inledande stycke. Jag köper inte heller dödsfallet i inledningen på Gardells bok. Däremot känner jag en djup lättnad över hans tålamod att frilägga de otäcka mekanismerna i kampen för en välanpassad familjeframtoning, eftersom omedveten förljugenhet kan skada barn för all framtid.

Aase BergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons