”Nuckan” visar mod och kraft
Det här är den sortens bok man måste läsa med sitt eget liv som insats. Malin Lindroths essäer i ”Nuckan” kräver nämligen att läsaren skärskådar inte bara författarens liv, utan även tittar på sig själv. Kunde jag ha varit hon? Är jag det? Är du?
”Nuckan” är kanske allra mest omistlig för den som kan identifiera sig med huvudpersonen men alla andra kan och bör också läsa.
Boken består av 117 sidor mod, förpackat i en rak och lättläst form.
Ämnet är ofrivillig ensamhet och textens centrala delar utgår ifrån Malin Lindroth själv, en 52-årig författare och kulturskribent i Göteborg. Barnlös och bortvald av de män hon förälskat sig i, inte mindre än 15 gånger.
Jag minns faktiskt Malin Lindroths poesidebut ”Lära gå” från 1985. Den recenserades på Borås Tidnings kultursidor av svenskläraren och litteraturkritikern Per Ove Ohlson. Det var en positiv recension som gav hopp om en ljus framtid. När boken kom var Malin Lindroth 20 år och levde i sitt livs enda samboförhållande.
Vad hände sen?
Sedan blev hon en av många svenska skönlitterära författare som fortsatte ge ut böcker men aldrig fick det där stora genombrottet eller de största priserna, även om hon fick Aftonbladets litteraturpris för romanen ”Vaka natt” 1999.
”Då trodde hon att hennes kärleksliv just var på väg att börja, istället skulle det där första förhållandet bli hennes enda långa.”
Den första sambon gjorde Malin Lindroth slut med när hon var 23. Då trodde hon att hennes kärleksliv just var på väg att börja, istället skulle det där första förhållandet bli hennes enda långa. Sedan följde en lång rad besvikelser.
Jag kan inte påminna mig om att någon skrivit om ofrivillig ensamhet så här naket förut. Möjligen Maria Zennström i boken ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” från 2010. Men det var en skönlitterär bok, uppenbart självbiografisk men skönlitteraturen ger ju författaren möjlighet att flytta läsarblicken från sitt jag, mot texten.
Hos Malin Lindroth är författaren huvudperson på riktigt. Målet är att ge nuckan ett ansikte och ta tillbaka ett skam-ord. Texten blir en fantastisk revansch. Rader som den här visar något okuvligt: ”Om femton män nu säger nej går jag någon annanstans med älskandeförmågan”.
Om Malin Lindroth vore Knausgård skulle vi förstås ha namn på alla de 15 män som sårat henne och valt bort henne. Men hon lyckas bränna till och sätta något på spel, utan att lämna ut någon annan än sig själv.
”Inte hade hon väl velat dela sitt liv med snubben som kallar hennes nyköpta dyra skjorta för ett överklassnattlinne?”
Mest smärtsamt är det nog att läsa passagen där Malin Lindroth drabbas av svår skrivkramp, före sin 40-årsdag. Tre ord och radera. Tre ord och radera. Då blir utsattheten och ensamheten extra tydlig.
Lindroths prosa är rapp, väldoserad, faktiskt rolig ibland. Även om det är tragiskt när uppenbara idioter till kulturmän kritiserar hennes frisyr eller kläder finns det också något komiskt över situationerna. Och ibland, en lättnad. Inte hade hon väl velat dela sitt liv med snubben som kallar hennes nyköpta dyra skjorta för ett överklassnattlinne?
