Kultur

Nya dikter söker en egen väg och går vilse

Kultur ,
Foto: Erik Sjöström

Lyrikdebutanten Erik Vernersson försöker göra något eget. Men är inte bara den bombastiska boktiteln som är ett problem, tycker recensenten Christian Swalander.

Kroppsspråk, döda

Lyrik

Författare: Erik Vernersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Det hade varit till fördel om Erik Vernersson givit sin debutdiktsamling en annan titel än ”Kroppsspråk, döda”, som är bombastiskt och till sin innebörd oklart. Det blir inte bättre av att den strof varifrån titeln hämtats inte ger någon vägledning till den besynnerliga konstruktionen.

Diktsamlingen består av fyra sviter, med en del gemensamma teman. Framför allt fäster man sig vid variationer på betydelsen av människans påverkan på klimatet, där planeten betraktas utifrån som det blå klot i rymden där båtarna färdas på stigande vatten.

Här förekommer också den lite slitna bilden av Bibelns malörtsstjärna, som ska förbittra haven, och i rymden möbleras med de spiltor som en gång placerades där av Tomas Tranströmer. Det är helt ok, att ha en vidsträckt referensapparat för sin lyrik berikar, och Erik Vernersson blir aldrig eklektisk, han söker sin egen väg, och det har han heder av. Det kan man också säga om hans distanserade förhållningssätt till sina motiv, han förfaller inte till känslopjunk och blir aldrig besvärande subjektiv. I centrum för hans lyrik står iakttagelsen och förhållningssättet till olika tillstånd: Jorden är en blå planet/där nord- och sydpol fryser/till och smälter bort i cykler.

God lyrik kan genom att bryta upp en vedertagen logik öppna läsarens ögon på ett sätt som med hisnande effekt etablerar en annan. Det försöker Erik Vernersson göra, men han når inte ända fram.