Annons

Om folk på Lilla Essingen

I ”Folk på ön” berättar Stig Larsson om några av sina vänner och grannar på Lilla Essingen. Sammantaget bildar dessa livshistorier en litterärt njutbar och på det mänskliga planet fängslande samtidsbild, tycker Christian Swalander.
Ortsdatering • Publicerad 14 november 2017
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Stig Larsson.
Stig Larsson.Foto: Â© Ulla Montan

Folk på ön

Genre: Fakta

Författare: Stig Larsson

Förlag: Albert Bonniers

Ön Lilla Essingen ligger centralt i Stockholm men ändå märkligt nog hittills undandragen gentrifieringens extrema fördyring av bostadspriserna och sociala skiktning till förmån för höginkomsttagare. Här har författaren Stig Larsson bott sedan 1989 i en etta på 35 kvadratmeter. Här har han under åren fått en stor vänkrets, och i ”Folk på ön” berättar han om ett tjugotal av dessa människor.

Stig Larsson har varit verksam inom många genrer. Romaner förstås, lyrik, dramatik, essäistik och litteraturkritik. Det han här ger sig på är en slags vänskapsantropologisk socialforskning, och han bekänner som ett syfte med projektet att han har en konservativ förhoppning om att Ön ska förbli sig lik. Vilket givetvis inte kommer att bli fallet. Här låg en gång Electrolux stora Stockholmsfabrik. Den är numera riven, och ett bostadsområde av nystockholmiansk snobbkaraktär har uppförts.

Annons

Det är ju väl bekant att Stig Larsson gärna umgås på krogen, och på Ön finns favorithaket ”Rosa Drömmar”, där han gärna tar ett glas med sina vänner. Där finns även kaféet ”Lilla Mamsen” om det är fikaläge. Bland dem han porträtterar finns innehavaren av den kiosk där han får hjälp med att ladda sitt SL-kort, han odlar också en konservatism när det gäller moderna teknikinnovationer. Under bokens gång hinner han få sin första smarta mobil. Sina bankärenden får han ta sig över bron för att uträtta på kontor.

Det är påfallande ofta hårda livsöden som kommer fram. Stig Larsson skriver ju gärna om samhällets obemärkta och utsatta, här är missbruksbakgrund vanlig. Stig Larsson vore inte den han är om han inte också skrev en hel del om sig själv. Hans hjärtinfarkter formar om livet, hans grubbel över politiken och samhällsutvecklingen är stillsamt kontroversiellt när han som vanligt troget följer sina tankar även om de leder till slutsatser som, det är jag övertygad om, kommer att kritiseras hårt. Hans reflektioner kring migrations- och integrationspolitikens hycklerier och tillkortakommanden har inslag som skiljer sig från den vanliga kritiken.

I en avslutande essä, tematiskt helt skild från vänporträtten i det föregående, diskuterar han mer ingående sin syn på sådana frågor, och tar upp den offerroll som han anser att många invandrare iscensätter i debatten för att på ett sätt som han finner djupt orättvist klandra svenska attityder och det bemötande invandrare får i Sverige. Han menar att övriga riksdagspartiers förhållningssätt till Sverigedemokraterna är neurotiskt och kontraproduktivt, i stället borde de söka samförstånd där det finns möjligheter.

Med ”Folk på ön” visar Stig Larsson vilket fint gehör han har för människors öden och känslor. Han gör det med stor respekt för och i samförstånd med sina vänner. Han vill ju gärna att de även efter bokens utgivning ska fortsätta vara hans vänner. Hans berättarkonst är sådan att det blir fint komponerad litteratur av de skiftande historierna.

Elin ThornbergSkicka e-post
Christian SwalanderSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons