Kultur

Osäker men kaxig Uggla

Kultur ,
Glamrocken, symfonirocken och ett par lila platåstövlar förändrade hans liv.
Foto: Johan Bergmark
Glamrocken, symfonirocken och ett par lila platåstövlar förändrade hans liv.

På många sätt är Magnus Ugglas memoarer frustrerande läsning, tycker recensentenBella Stenberg.

Självbiografi

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen

Författare: Magnus Uggla

Förlag: Norstedts

Visa mer...

”Varning på stan nu mår kung i baren illa igen” är den fyndiga titeln på Magnus Ugglas nya krogshow. ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen” har snarare en nedlåtande ton. Förbryllande är också att Uggla själv i konsertsammanhang verkar ha haft roligare som publik än som artist.

Magnus Uggla är full av motsägelser som han själv inte tycks märka. Det är synd att hans memoarbok inte mer reflekterar över val och drivkrafter och hur händelser och personer påverkat honom. Han är blyg men full av bekräftelsebehov, osäker men kaxig. Påfallande ofta gestaltar han en sak men påstår en annan. Han hoppar mellan händelser utan att lotsa mellan åren och rabblar allra helst anekdoter. På många sätt är det frustrerande läsning.

De som hörde Magnus Ugglas högstadieband JUSO spela Black Sabbath-influerad hårdrock på någon fritidsgård skulle knappast gissa att sångaren skulle bli en av Sveriges mest populära artister. Glamrocken, symfonirocken och ett par lila platåstövlar förändrade hans liv och 23 år gammal slog han igenom med tredje skivan ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt”.

Han har gjort två egna tv-serier, tre krogshower, medverkat i både ”Så mycket bättre” och ”Stjärnorna på slottet” och turnerat med en monolog om sin uppväxt. Så han har redan avslöjat att brodern slog honom, sömnproblem och att karriärföräldrarna lät hushållerskan ta hand om honom men inte lät honom gå på hennes begravning. Absurda och hemska saker som borde beröra mer. Men Uggla, sitt rastlösa jag trogen, skyndar förbi.

När han lämnar barndom och tonår och berättar om skapande (inte producenter, bandmedlemmar och grabbigheter) blir det mer givande. Även kapitlet om när han som vuxen tar sånglektioner med mamman och när han efter en konsert med The Clash spelar in låten Ja just du ska va gla och avslöjar allt han tänker på i stunden – det blir en skrämmande inblick i en raggande mans hjärna.

Uggla är född 1954 på Östermalm i den adliga ätten Uggla med stort kulturellt kapital i släkten. Kanske är det därifrån känslan av berättigande och den ibland nedlåtande blicken kommer? Eller är det från ett musikaliskt utanförskap och en kamp för att bli sedd?

Sonens ADHD-diagnos och den utredning Uggla efteråt själv fick är en av anledningarna till att boken skrevs. Med mamman dement, pappan och ena brodern döda och den andra brodern som förträngt lika mycket som Magnus själv fick han svårt att hörsamma psykologens önskan om fler röster om sin barndom. Varför sidnumreringen räknar neråt får i alla fall sin förklaring, en sorglig sådan.