Annons

Oväntat charmigt när Marie Hermanson går på skurkjakt

Marie Hermanson är tillbaka med en roman som kretsar kring den stora jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den gör recensenten Lena Kvist på mycket gott humör.
Publicerad 26 januari 2018
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Emelie Asplund

Den stora utställningen

Genre: Roman

Författare: Marie Hermanson

Förlag: Albert Bonniers

Du sökte Marie Hermanson och fann Ture Sventon – du är inte det minsta besviken. Så skulle jag vilja sammanfatta min inställning till Marie Hermansons roman ”Den stora utställningen”, denna lilla lättsamma pärla.

Boken är nämligen inte skriven av den Marie Hermanson som jag är van vid, en författare som skapar romaner med stort psykologiskt djup, sammansatta kvinnoporträtt och mörka undertoner. Den här Marie Hermanson ger istället läsaren en skickligt sammansatt bagatell, där en ondskefull och listig tysk bedragare gäckar polisen precis som Vesslan gör i Ture Sventon.

Annons

Visst finns det underliggande allvar i romanen men anslaget är lätt och charmigt.

Året är 1923. Sommaren domineras av den stora Jubileumsutställningen, som ska hållas för att Göteborg fyller 300 år. (Den historiekunnige läsaren kanske påpekar att det var två år försent, detta berodde på stadens dåliga ekonomi.) Skurken Paul Weyland, är ute efter Albert Einstein, som ska komma till Göteborg för att hålla sin försenade Nobelföreläsning. Weyland är del av en antisemitisk grupp, som hatar Einstein och tycker att vetenskapsvärlden inte borde hylla denna tyskjudiska forskare.

Rent principiellt är jag egentligen starkt – tja, nästan rabiat om man ska vara ärlig – emot den rådande trenden med romaner som gör djupdykningar i historiska personers påstådda inre liv.

Men Marie Hermanson har inte skrivit en sådan roman, även om hon använder Albert Einstein som en av karaktärerna.

Einstein har sällskap av tre andra, minst lika viktiga personer: Ellen Grönblad, 19 år, som jobbar som volontär på Jubileumsutställningens tidning, den föräldralöse Otto, 13, som jobbar på utställningens barnavdelning samt biträdande överkonstapel Nils Gunnarsson, 29, som jagar skurken Weyland och dessutom blir förtjust i Ellen.

Göteborgsmiljöerna från 1923 är skickligt tecknade. Allt är skinande nytt: Liseberg, Svenska mässan, Götaplatsen, Göteborgs konstmuseum. De styrandes ambition med Jubileumsutställningen är enorm. Den ska sätta Göteborg på kartan.

Vi befinner oss i en brytningstid där kvinnor just fått rösträtt och socialdemokraterna dominerar politiken. Men när det ska vara tjusig utställning lämnar arbetarpartiets ledare över ordförandeklubban till högermännen, eftersom de kan tala främmande språk och vet hur det ska gå till i salongerna.

Marie Hermansons 1920-talsresearch är mycket gedigen. Därför är ”Den stora utställningen” läsvärd både som charmig pageturner och skildring av en intressant historisk tid.

Lena KvistSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons