Kultur

Personligt om tro

Litteratur ,
Artikeln publicerades 31 oktober 2017.

Recensenten Andrés Stoopendaal berörs av den danska journalisten Charlotte Rørths välskrivna skildring av sitt möte med Jesus, men blir också på sin vakt inför hennes vetenskapsförakt.

Jag mötte Jesus – En motvilligt troendes bekännelser

Genre: Prosa

Författare: Charlotte Rørth

Översättare: Ulrika Junker Miranda

Förlag: Polaris

Utgivningsår: 2017

Det finns ett adjektiv som Charlotte Rørth använder i "Jag mötte Jesus" som får mig att haja till eller bli en smula misstänksam: Kulturkristen. "Jag är en på alla vis typisk kulturkristen", skriver hon. I en dansk ordbok (ordnet.dk) definieras ordet som "en som inte är troende och praktiserande kristen, men har kristendomen som kulturell identitet och bakgrund", därefter följer några exemplifierande citat ur danska tidningar i vilka ordet "kulturmuslim" också förekommer. Vad som oroar mig lite är att dessa begrepp eventuellt används i smått dubiösa sammanhang, speciellt om "kulturmuslim" mellan raderna skulle vara en sorts antonym eller ett motsatsord till kulturkristen.

Med det sagt uppfattar jag ändå Rørths skildring av hur hon möter Jesus i en spansk landsortskyrka som en genuint godhjärtad och välskriven berättelse om tro i vår tid. Den är även oerhört självutlämnande. Utöver sitt övernaturliga möte med Jesus skildrar hon ett land i vilket andliga frågor i mångt och mycket blivit tabu och en kulturkrets som vacklar i hur de ska förhålla sig till att de kristna inslagen är så närvarande också i sin förmenta frånvaro. Tron är enligt Rørth ett "tyst område" i landets trots allt företrädesvis kristna kultur.

Kyrkan fylls förvisso vid högtider och ritualer som dop, vigsel och begravning, men verklig tro har i sig blivit något skämmigt; något man i social mening närmast måste deklassera sig själv för vinna tillträde till. Detta trots att det i olika perioder i livet tycks så viktigt för människor att ha en tro på något mer än bara världsliga ting. Rørth sätter fingret på sitt samhälles ytlighet när hon beskriver Jesus som "den fullständigt perfekta berättelsen" som kan få henne att tänka på någonting annat än räkningar, livsmedel och nya ljusstakar. Som jag uppfattar det blir hennes möte med tron något som tillåter henne att ta sig själv på hundraprocentigt allvar.

Och även om jag själv är inställd på att ta "Jag mötte Jesus" på så stort allvar som möjligt finns det passager då författaren drar iväg i minst sagt utmanande riktningar. Jag skruvar på mig när hon beskriver sina erfarenheter av new age: healing, auror och kundalini. Rørth tycks dessutom ha ett slags mindervärdeskomplex i förhållande till vetenskap och upplever uppenbart en prestigeskillnad mellan det hon ser som sin egen "nya kunskap" och traditionell "boklig bildning". Det är därför symptomatiskt (och lite ledsamt) att hon inte refererar mindre till böcker som Todd Burpos "Heaven is for real" och mer till evangelierna. För jag uppfattar mig ändå som så pass kristen att jag instämmer i det Albert Einstein en gång sa: "Ingen kan läsa evangelierna utan att känna Jesus faktiska närvaro. Hans personlighet pulserar i vartenda ord. Ingen myt är fylld med ett sådant liv."