Kultur

Pettys testamente här

Kultur Artikeln publicerades

Tisdag 2 oktober ett år sedan rockvärlden fick sorgkant. Tom Petty dog hastigt blott 66 år gammal efter att ha överdoserat med värktabletter och ligger nu begravd på Westwood Village Memorial Park Cemetery i LA där även polare Roy Orbison vilar. Årsdagen uppmärksammas med maxad box som ställts samman av bland andra änkan Dana York och dottern Adria Petty.

Tom Petty under sista turnén.
Foto: Amy Harris
Tom Petty under sista turnén.

 

Tom Petty

”An american treasure”

Jag gick och lade mig med ett illavarslande pushnotis på skärmen: ”Petty förd till sjukhus”. Vi midnatt svensk tid korrigerades uppgifterna och en talesperson för familjen Petty meddelade att rockstjärnan var död. Bara dagarna efter att ledaren och hans älskade band, Heartbreakers, avslutat en lyckad jubileumsturné med en konsert på Hollywood bowl.

I nya numret av Uncut berättar bandets gitarrist, Mike Campbell, om saknaden efter chefen och kamraten.

En hel rock & roll–värld saknar en av stilbilarna, som även samarbetade med Bob Dylan, George Harrison, Jeff Lynne, Del Shannon och Johnny Cash.

I runda slänger 80 miljoner sålda plattor talar sitt tydliga språk.

Den feta boxen innehåller fyra cd–skivor med mestadels låtar som aldrig givits ut tidigare. En salig blandning av live, b-sidor och outtakes. Alltså inte ett samlingsalbum med hits som ”American girl” och ”Free fallin´”. Inte det förväntade. Här finns ingenting som överlappar utmärkta samlingsboxen ”Playback”, som Petty själv sammanställde. Men ändå överraskande bra.

Det är ett testamentet som han har all anledning att känna sig stolt över där uppe där bara ”the sky is/was the limit”, som han sjöng i ”Into the great wide open”.

Man kan såklart ha synpunkter på att skivbolaget nu försöker slå mynt av den döda stjärnan. Död säljer. Se bara på Aretha Franklin, som pryder tidningsomslagen. Och det är bara en tidsfråga innan skivpressarna går för högtryck. Petty var dessutom putt på bolagen och tvärvägrade när man försökte kränga hans skivor till ett högre pris för att öka vinsterna till ägarna.

Låtarna i boxen kommer i kronologisk ordning.

Från ungdomssynder med Mudcrutch och tidiga ”Surrender” som av någon obegriplig anledning aldrig ansågs platsa på debuten. En alternativ version av “Louisiana rain”, som är betydligt bättre än den som valdes ut till ”Damn the torpedoes” och “Rebels” utan de hemska synttrummorna på versionen på ”Southern accents” är andra höjdpunkter

CD 3 och CD4 fokuserar på de sista åren i Pettys liv med bland annat en underbar tagning av “Gainesville” från underskattade ”Echo”. Och den självbiografiska ”The bus to Tampa bay” som handlar om Pettys jobb hos en begravningsentreprenör. En annan pärla är den avskalade versionen av ”You & me” från 2007 där Petty kompas av enbart pianisten Benmont Tench.

Fast bäst är några tidiga livespår, bland annat en radiotagningen av ”Listen to her heart” och en suggestiv ”Breakdown” från en skivbolagsfest.

Tom Petty må vara död, men hans musik lever. För evigt.

 

– -

 

Graham Parker

”Cloud symbols”

Van Morrison har en berömd rad i låten ”A town called paradise”: ”Copycats ripped off my songs”. Han introducerade till och med låten en gång med orden: ”Om jag vore kontraktsmördare hade det funnits många döda plagiatörer där ute”. Från Bruce till Elvis (Costello). Och vidare till Mark Knopfler och denne trevlige prick, Graham Parker. Parker var kung i pubrockland när punken briserade. Med sjukt bra plattor som ”Howlin' wind” och ”Heat treatment”. Lite under radarn har han enträget fortsatt att ge ut plattor, ibland med trogna kompbandet The Rumours i ryggen. Nu heter emellertid gänget Goldtops och, grabben, det svänger. Och fortfarande med en blinkning till Van the Man. Kan ingen ta hit karln?

 

 

Rod Stewart

”Blood red roses”

Käre Rod, så trött man blir. Läste en underhållande , helt nygjord intervju i någon av de brittiska månadsblaskorna och trissade genast upp förväntningarna på comebacken.. Men plattan är skit. Låten till änkan han känner är hyggligt cool, ”Honey dont”. ‘Now I’m getting older and the girls are getting younger,’ sjunger den mer än lovligt gubbsjuke casanovan i ”Cold Oold London” och fortsätter: ”Maybe it’s too late for me.” Så sant som det var sagt.

 

Robert
Foto: Leif R Jansson / TT
Robert "Strängen" Dahlqvist testamente: ”Rock på svenska”

 

Bokförlaget Premium är på hugget med böcker om skivaffärer i huvudstaden och utrikes vinylsinglar i Sverige.
Bokförlaget Premium är på hugget med böcker om skivaffärer i huvudstaden och utrikes vinylsinglar i Sverige.

 

Peter Green huvudnummer i specialnumret av tidningen Classic rock om blues. Dyr rackare för 229 kronor.
Foto: Ragnhild Haarstad / TT
Peter Green huvudnummer i specialnumret av tidningen Classic rock om blues. Dyr rackare för 229 kronor.

 

Down undr–pop: Big League med ”Feel good peace”
Down undr–pop: Big League med ”Feel good peace”