Sara Stridsberg skriver suveränt om livet före döden

”Han tänkte att han gick omkring och letade efter sitt barn som samhället hade slarvat bort.”

Ibland vet man det direkt. Att det här är ett betydelsefullt verk, det här är lödig litteratur. Sara Stridsbergs senaste roman faller omedelbart in i denna kategori. Ett fantastiskt språk – lätt och betydelsebärande på samma gång. En minst sagt ovanlig huvudperson, en samhällsskildring av tyngd samt en intressant komposition som aldrig slår över och blir sökt – ja, lovorden blir många. Jag tror att detta är ett av höstens finaste verk.

Den som talar till oss är en mördad och våldtagen kvinna som inte kan släppa taget om livet. Så länge någon fortfarande säger hennes namn blir hon kvar och eftersom nyhetsrapporteringen om hennes mord – styckad i delar, huvudet som aldrig återfinns – återkommer tar detta år. Under denna tid besöker hon dem som blivit kvar och tänker på hur det varit, hur det är och hur det hade kunnat vara. Om inte om varit.

Boken är uppdelad i sex delar som väl korresponderar med verkets olika teman – även om dessa blandas boken igenom. Det första ”skapelsen” sätter fokus på huvudpersonens ”födelse” som en efter-livet-varelse och vi får en första noggrann gestaltning av hur mordet går till. Men redan här ses också bokens kanske viktigaste tema: den hopplösa kärleken till de två barn huvudpersonen föder. Att kärleken upplevs som ”svindel” (så heter andra avsnittet) är en av de bättre beskrivningarna jag läst. Att i lyckan och förtvivlan uppleva att man tappar taget.

Tyvärr är det inte bara barnen huvudpersonen älskar, tidigt i livet mötte hon också knarket och silen, ”silvret” definierar och begränsar henne. Men öppnar också tillfälligtvis dörrar. Knark leder till prostitution och utanförskap. Och ett innanförskap med andra i samma omständighet.

I ”Natt” återkommer mordet men än viktigare, förlusten av barnen. Det första tar socialen ifrån henne och hennes man, det andra avstår hon frivilligt ifrån eftersom hon tror att barnet får det bättre utan henne. Det är dessa hon mest besöker som död, hon följer deras förehavanden, oroas och gläds och i beskrivningen finns en skarp kritik av ett samhälle som sorterar bort vissa och införlivar andra.

”Längtan” sätter in huvudpersonen i ett större socialt sammanhang. Hennes längtan gäller också den egna mamman – och pappan. Sprungen ur en så kallad dysfunktionell familj hade hon kanske ingen chans? Vi är långt från nyliberalismens klämkäcka ”envar sin egen lyckas smed”. Huvudpersonen längtar efter sin mamma men inte efter ett ”normalt” liv, finns det plats i dagens samhälle om man vill vara annorlunda?

De sista avsnitten, ”Andetag” och ”Snö”, samlar ihop och konkluderar.

Detta är samhällsbeskrivning och kritik när den är som bäst. Huvudpersonen är en av alla dem som ”samhället hade slarvat bort”. Ett av hennes barn också. Huvudpersonens värde verkar bestå i att bli mördad, att sysselsätta medierna under lång tid. Hennes verkliga betydelse som en person med förmåga att älska och känna längtan används inte av samhället. Inte i detta samhälle.

Några ord om kompositionen. Här är en bok som tydligt bjuder in läsaren till medskapande. Det sker genom medvetna otydligheter; samma händelser återkommer om och om igen (mordet, förlusten av barnen, den första silen, en broders död med mera) och en del detaljer läggs till, andra tas bort. Huvudpersonen skapar sin historia i en öppen process, hon provar olika vinklar, hon gör olika påståenden som hon själv besvarar. En ypperlig beskrivning, samtidigt en djupt mänsklig. Huvudpersonens historia är fylld av trauma, våld och utnyttjande, något hon vågar erkänna för sig själv ju längre in i texten vi kommer. Det ger läsaren samma möjlighet att pussla ihop och göra en egen bedömning. Jag kommer att tänka på Karl-Artur Ekenstedts resa tillbaka till Thea Sundler i Selma Lagerlöfs ”Anna Svärd”. Han ägnar sig åt att lappa ihop bilden av sig själv och händelsen han utsatt sin moder för genom förnekelse och historieförfalskning. Sara Stridsbergs huvudperson gör precis tvärtom, genom insikt och klarsynthet avtäcker hon allt mer om sig själv och samhället vi lever i.

Den stora nyansrikedomen ger verket en tyngd. Historien må vara enkel på ytan men nivåer och perspektiv ger en rikedom. Ljus och mörker spelar en avgörande roll. Bankpalatsen i staden kan upplevas som fyrbåkar men de kastar samtidigt långa skuggor. Prostitutionen försiggår i utkanten men på en ljus gata. Mordet sker i en mörk skog vid en silversjö.

Så är det. Hos Sara Stridsberg finns inget svart eller vitt, bara mänskliga människor. Den stora frågan är hur vi lever tillsammans. Och varför vi lever. Och vad vi lever för när kärleken likt isen i Antarktis smultit bort.