Skrivandet för att hitta ork och glädje

Succén med ”Jag är arg” fick den danska författaren Maja Lee Langvad att tappa fästet och för att lyckas resa sig skriver hon en ny bok. Kulturjournalisten Sune Johannesson fascineras av ”Dagar med galopperande hjärtklappning”, om stress och skrivande.

Ny bok • Publicerad 20 maj 2019

Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Maja Lee Langvad är född 1980 i Seoul och uppvuxen i Danmark. Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Find Holger Danske”, och fick stor uppmärksamhet ungefär tio år senare med ”Jag är arg”, ett argt vittnesmål om att vara adopterad.Foto: Isak Hoffmeyer

På fem veckor skriver Maja Lee Langvad sin nya dagboksroman, ”Dagar med galopperande hjärtklappning”. Hon vet inte vad hon ska skriva om när hon börjar, det enda hon vet är att skrivandet ger henne lugn och trygghet. Skrivandet är hennes andning, och i den situation hon har hamnat i är skrivandet det enda hon orkar med.

”Det finns människor som jag har svikit och det finns människor som jag kommer att svika, men skrivandet kommer jag aldrig att svika. Jag kommer aldrig att svika författaren i mig.”

Annons

Efter framgången och den enorma uppmärksamheten med sin vasst adoptionskritiska bok ”Jag är arg” (på svenska 2016) har hon fallit ner i ångest, trötthet och kraftiga stresskänslor. Hon ställer in alla bokade framträdanden, tackar nej till nya förfrågningar, träffar inga vänner och går inte på några författarevenemang.

Sju år tog det henne att skriva ”Jag är arg”, den självbiografiska boken om sin egen resa för att hitta sig själv både som korean (där hon är född) och dansk (där hon bor och växte upp). Det var en kokande bok, och en trollbindande läsning med kritik åt hela adoptionsverksamheten.

Nu blir hon inte av med arg-boken, den tar all hennes tid och frågeställningarna äter närmast upp henne. Hon bestämmer sig för att lämna den adoptionskritiska rörelsen. Priset är att hon förlorar vänner, men hon har tappat intresset och ser det dessutom som ett nödvändigt steg för att kunna gå vidare.

Det är om allt detta som hennes nya bok handlar om. Den är liksom skriven i ett källarrum, av en ensam författare som försöker alltmer blicka ut på omgivningen genom ett litet fönster. Men det tar tid och är svårt, allt tar tid och allt är krävande.

Samtidigt handlar boken lika mycket om skrivandet och författarrollen. Flera andra böcker citeras – främst av Mara Lee, Suzanne Brøgger och Marguerite Duras – och hon funderar bland annat kring det ökade kravet på att vara offentlig och den vita litteraturscenen i sitt hemland.

Ingången i ”Dagar med galopperande hjärtklappning” är ett brev. Maja Lee Langvad har nyss träffat en person, bosatt i Malmö och trots att dom knappt känner varandra vill Lee Langvad inget hellre än att träffas igen. Fast det går inte, hon orkar inte. Därför detta öppet ärliga och funderande brev på danska – ett språk som kärleken på andra sidan bron dessutom inte kan läsa.

Det här är upprepning och djupborrning och Maja Lee Langvad lyckas få mig fast även denna gång. Varför? För att det finns ett bultande hjärta i allt hon skriver. Hon är där. Bland orden. Det är jag också.