Kultur

”The Beatles” 50 bast

Populärmusikkrönika

"Hur fan kan du lägga 50 spänn på sådan smörja som en popskiva?” Sa farsan och tvingade mig tillbaka till Skivcity i Linköping för att lämna tillbaka Beatlesplattan.

”The Beatles”
”The Beatles”

Jag hade ju sparat i evigheter och tog cykeln de nio kilometerna in till stan för att lägga vantarna på Beatles senaste alster, ”The Beatles”. Föll inte i god jord, om man säger så. Dagen därpå satt jag omintetgjord i baksätet på vår bil medan morsan var inne och förhandlade med Gunnar Hoffsten om ett eventuellt återköp. Som jag hatade min far där och då, men jag vann till slut och på självaste julafton hade min mor införskaffat en ny kopia av mästerverket.

Man kan ju säga att jag visste vad jag gjorde den julen.

Nu så här ganska exakt 50 år senare tänker jag tillbaka på historien och hur Beatles upplevdes som provocerande av vuxengenerationen och på den tidens tuffa barnuppfostran. Farsan finns inte längre men den vita dubbeln betraktas fortfarande som ett mästerverk som i viss mån krönte bandets gärning.

Redaktör Hägred vid Strawberry fields i Central Park.
Foto: Maria Rydhagen
Redaktör Hägred vid Strawberry fields i Central Park.

Det talades om att bandet var nära att splittras under inspelningarna och faktum är att Ringo Starr hoppade av vid ett tillfälle. Men att döma av de 100 extraspår som nu presenteras var det hela en riktigt munter tillställning. Här finns ett antal fina alternativa tagningar, inte minst Lennons men också trevande försök med låtar som skulle dyka upp på senare plattor, bland annat Pauls mästerverk ”Let it be”.

Det är spännande att lyssna på alla dessa demoinspelningar och alternativa tagningar som legat i träda under de 50 år som gått. Samtidigt har det gått lite av inflation i den här typen av arkivrensningar och det är ju inte precis så att man spelar sönder detta arbetsmaterial.

Pärlan är faktiskt ommixning av själva skivan, som än en gång Giles Martins står för. Sonen till Beatlesproducenten George som fick det här med modersmjölken.

Hur det låter? Det är som att befinna sig i studion på Abbey Road med de andra medlemmarna på sina positioner. Det är faktiskt rent makalöst. Och det är rent obegripligt att det fortfarande efter 50 år låter lika fräscht, krispigt och klassiskt.

Beatles är vår tids Beethoven.

Inget annat är större.

Halleluja.

Musiktidningarna är nu fyllda med historier om plattan men jag ska bara trötta ut er med en. Den handlar om det vita omslaget. Man hade kontrakterat konstnären Richard Hamilton som var inspirerad av bland annat Rauschenbergs ”vita målningar”. Medlemmarna satte sådan tillit till honom att de vägrade att kompromissa trots skivbolagets sparkrav. Bland annat tvingades bolaget stå för en dyrbar numrering av varje pressad skiva. Ändå lyckades skivbolagsdirektörerna smyga in gruppnamnet på det annars vita omslaget, bakom ryggen på såväl betalarna som Hamilton.

– Jag anser fortfarande att det handlar om vandalism, säger konstnären i en intervju i Mojo. Tala om integritet. Det som var gruppens signum.

Andra 50-åringar?Ja jesus. Det finns liksom ingen hejd på hur tung den där hösten var. Van gjorde ”Astral weeks” och Stones ”Beggars banquet”. Kinks ”Villiage green persecution society” och Hendrix ”Electric ladyland”. Elvis ”68 comeback album” och Big Brother & Holding Company ”Ceap thrills”. Grattis!

 

– --

 

”Bohemian rapsody”.

Foto: PDF Tools AG

Kollade den i helgen. Var faktiskt lite dåligt påläst, men hade noterat att den fått lysande recensioner så det vara bara att trava bort till bian och kolla om de hade rätt. Och det hade de.

Fast det var ju en rätt sorglig berättelse. Det var först mot slutet som Freddie försonades med alla från föräldrarna till sin egen sexualitet. Och då bar han på en sjukdom som några månader senare skulle ta kål på honom. Han kämpade hela sitt liv mot otacksamma bandmedlemmar, hala skivbolagsbossar, fördomsfulla skandaljournalister och en fördömande familj. När han äntligen blev fri var det för sent, men applåderna följde honom under hädanfärden. Jag var aldrig ett fan, även om polare Oskar hyllade debuten. Men jag blev ivägskickad på hyllningsgalan på Wembley då Axl Rose bar en provocerande Jesuströja i Dylans ”Knockin’ on heavens door”. Satt där med 71999 och mindes Freddie. Året var 1992. ”Bohemian rapsody” är ju en sådan där biobic som vi lärt oss älska. Helt i klass med ”Ray” (om Ray Charles) och ”Walk the line” (om Johnny Cash) och ”Cadillac records” (om Chess records). Förresten missa inte Netflixserien Remstered om bland annat mordförsöket på Bob Marley och Johnny Cash mellanhavanden med president Nixon.