Kultur

Unik, underhållande och stundvis briljant

bokrecension Artikeln publicerades
Foto: Sara Mac Key

När Thelma lämnar sin man för sin älskare förutsätter hon att han också ska lämna sin fru. När så inte sker – då väcks något oväntat till liv. Hanna Jedvik har läst Aase Bergs senaste roman ”Haggan”.

Haggan

Roman

Författare: Aase Berg

Förlag: Albert Bonniers

Haggan är här och hon är jävligt förbannad. Det kan man konstatera efter att ha tagit sig igenom den dryga 280 sidor långa mentala boxningsmatch som Aase Bergs roman ”Haggan” utgör. En sorts pendang till Bergs diktsamling ”Hackers” från 2015. Även där figurerar Haggan. Ilsken, försmådd och hjärtekrossad. Det är också i den boken som Berg formulerar begreppet att hagga ”Hädanefter både verb och vapen – en blobb som långsamt breder ut sig över världen”.

Och nu har hon alltså gett oss en hel roman där haggandet står i centrum och sväller.

Berättelsen tar sin början i kärlekshistorien mellan Thelma och Victor, båda två är gifta och befinner sig mitt i livet. Hon skiljer sig för att leva i all den kärlek och passion som finns i relationen. Det gör inte Victor. Istället förhalar han och skjuter beslutet på framtiden, men fortsätter att spendera heta nätter med sex, vin och ostbågar i sängen med Thelma. Och skiljer sig gör han aldrig. Istället vänder Victor tillbaka till frun, eller Äktenskapshustrun som hon också kallas. Ur den avgrund som sveket skapar uppstår Haggan. Ett feministiskt manshatande monster som flirtar med Valerie Solanas, Marguerite Duras och Lena Anderssons romanfigur Ester Nilsson. Thelma delar sig i två, där Haggan blir ett alter ego som lever rövare på alla sätt som den älskande Thelma aldrig skulle göra. En slags ventil.

Och precis som i ”Hackers” tar Berg i ”Haggan” avstamp i fallet med kidnappade Natascha Kampusch och hennes förövare Wolfgang Priklopil, i Österrike. Hon pekar på hur Kapusch trots allt var utvald och hur hon får en annan identitet under fångenskapen hos Priklopil. I likhet med Thelma sörjer Natascha sitt gamla jag. Hon har blivit en annan.

Det är en hård jämförelse att likställa en otrohetsaffär med ett av vår tids mest uppmärksammade människorov. Men i ”Haggan” lyser de små nyanserna med sin frånvaro, trots att Berg i sin roman drar paralleller till Arvid Stjärnblom, den otrogne journalisten i Hjalmar Söderbergs roman ”Den allvarsamma leken”. I ”Haggan” blir älskaren istället en förövare när Thelma blir fråntagen allt som hon trodde sig ha fått genom Victor. Inte minst tilliten.

Berg påpekar gång på gång att det hon skriver fram är unikt. Att hon är ett geni. Det blir tröttsamt. Det behövs inte.

Men antagligen är det ett försök att anta samma grandiosa självbild som den stjärnfotograf som hon gestaltar besitter. Han som är ett hopkok av allsköns otrogna män. Eller en halvdant maskerad älskare. Han som går tillbaka till hustrun för att han är mer angelägen om att vårda äktenskapet som institution än att leva ett liv fyllt av kärlek och äkta känslor. Boven i dramat blir därmed själva äktenskapet. Och hustrun, som även går under det övertydliga namnet Madonnan, framställs som en person som låter sig köpas för dyra inredningsprylar och flotta resor. Om hon är så pass köpt torde det väl vara hon som är skökan och inte Thelma? Är det Bergs poäng? Det blir rörigt.

Textmässigt är "Haggan" stundvis briljant. Ofta är den underhållande. Ibland rent av unik.

Hanna Jedvik

Aase Berg medverkar som kritiker i denna tidning. ”Haggan” recenseras därför av Hanna Jedvik, Kulturradion.