Lördag 12 feb 2011, 08:53
(Min krönika i Smålandsposten torsdgen 10 februari 2011)
Oxveckorna brukade man i det gamla bondesamhället kalla den tid på året som kommer efter en längre ledighet, och då det dröjer innan man blir långledig igen. Som nu mellan jul och påsk. Man får ”slita som en oxe”.
Fast det är kanske inte bara arbetet som sliter, utan den långa väntan på våren med härliga kvällar och ljumma vindar. Föraningar har vi haft efter en ovanligt kall vinter – som förvisso inte är slut än!
Ändå känns det skönt med den vanliga lunken i tillvaron, kanske ungefär som bonden kunde känna det då oxen lugnt och sävligt drog vagnen till marknaden.
Annat är det med vargtimmen, denna ångestfyllda tid strax före gryningen då man kan ligga vaken och älta alla världsproblemen i sitt liv och känna sig allmänt misslyckad. När man sedan stiger upp i vanlig tid känns ofta de svårigheter som man brottades med under småtimmarna som tämligen triviala. Hormonnivåerna i kroppen under efternatten verkar kunna spela oss ett spratt.
Men tiden och tillvaron består lyckligtvis inte bara av oxveckor och vargtimmar. Den tidsrymd på 40 dagar som gått från Juldagen gör att vi i Kyrkan i söndags firade ljusgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Gudstjänstbesökarna fick tända egna ljus och ta med sig hem. Ljuset är en symbol för Kristus som Världens ljus, och detta ljus skall återspeglas i de troendes liv, för att sprida hopp och glädje.
Extremt ovanligt är att den mycket sena påsken i år lämnar rum för så många söndagar innan förfastan tar vid. Nästa gång som den sjätte söndagen efter trettondedagen med temat ”Gud verkar nu”, infaller på nytt, blir först om 27 år. Växjö stift har därför tagit initiativ till en slogan: ”Gud verkar nu! Gå till kyrkan på söndag – nästa chans är 2038!”.
Och om Gud verkar nu, så kan det ju vara genom kärleken. För på måndag är det Alla hjärtans dag. Upphovsmannen hette Valentin, en munk och präst i Rom under fornkyrkans tid. Enligt legenden brukade han plocka blommor i klosterträdgården till älskande par, och blev fängslad för att ha förrättat kristna vigslar. En annan legend säger att Valentin blev kär i fångvaktarens dotter – en något komplicerande faktor för en munk!
Kanske kan det vara lättare att genomlida en och annan oxvecka eller vargtimma för att också kunna få glädja oss över alla de vackra dagar och stunder som tillvaron och livet skänker oss!
Fredag 11 feb 2011, 23:08
(Min krönika i Smålandsposten tordagen 20 januari 2011)
Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.
Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!
Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.
Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.
Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.
Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.
Lördag 03 apr 2010, 08:28
(Krönika i Smålandsposten skärtorsdagen 2010)
Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.
Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.
Ont och gott möts för att göra upp.
I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.
Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.
Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.
Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.
Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid
Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.
Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.
Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …
Lördag 03 apr 2010, 08:23
(Krönika i Smålandsposten torsdagen 11 mars 2010)
PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.
Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.
För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.
Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.
Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.
Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.
Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.
Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?
Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?
Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.
Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.
I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.
Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.
Onsdag 15 jul 2009, 13:28
Så har det hänt igen:
- Men du liknar ju Birgit Nilsson, utbrast en för mig okänd kvinna då jag satte mig bredvid henne.
- Och dessutom låter du precis som hon, när du pratar, fortsatte kvinnan.
Det är inte första gången som folk tycker sig se en likhet mellan den stora sångerskan och lilla (ej i fysisk bemärkelse) mig. Birgit Nilsson, jo, jag tackar jag. Det är en ära att få likna henne. Jag må likna henne, och jag må tala som henne, fast det är ingen som har hävdat att jag sjunger som hon! ;)
Dubbelgångare är inte samma sak som dubbelsångare!
Jag mötte aldrig Birgit Nilsson, fast hon var faktiskt en församlingsbo till mig under några månader då jag vikarierade som präst i dåvarande Färlövs församling, numera Araslövs församling, norr om Kristianstad. Det är där hon dog, på juldagen 2005, fast hon blev (tyvärr för Färlövs del) inte begravd på deras kyrkogård. Hennes gravsten hade annars varit en plats att vallfärda till.
Här kan vi höra Birgit Nilsson sjunga julnattens stora sång Silent night.
Så nästa gång du tror dig se den stora operasopranen på gatan, så är det inte Birgit Nilsson återuppstånden ur sin grav, utan bara en anspråkslös landsortspräst vid namn Annika Stacke.
Lördag 20 jun 2009, 10:01
År 2011 kommer förhoppningsvis tågen åter att stanna i Lammhult! I dagsläget går ju Krösatåget, som det heter, från Nässjö, via Bodafors, Sävsjö och Stockaryd till Alvesta förbi Lammhult i god fart, utan att stanna.
Informationen om tidpunkten 2011 har jag fått från Gunnar Nordmark (fp), ordförande i infrastrukturberedningen.
Men nu är det inte bara för tåget att bromsa in. På stambanan går ju snabb trafik som inte får hindras. Därför måste det byggas ett tredje spår samt en perrong för tåget att stanna vid på bangårdsomårdet. Ja, jag vet att många Lammhultsbor kände det provocerande att SJ någon gång på sent 1970-tal bröt upp den gamla perrongen direkt efter det att tågen slutat gå. Likaså har många tyckt att det var onödigt att riva stationshuset (var det 2006?). Stationshuset har nog ingenting med tågstoppet att göra, eftersom biljettförsäljning kommer att ske på annat sätt.
Samtidigt är ett annat tågprojekt kommit i fokus den senaste tiden, nämligen Pågatåget. Denna förbindelse med utgångspunkt i Hässleholm (trevlig stad, för övrigt; jag bodde där i fyra år), är tänkt att gå upp mot Alvesta, med stopp vid ett antal mindre stationer som Osby, Älmhult, Diö och Vislanda.
På sikt bollar man med tanken om att Krösatåget från norr och Pågatåget från söder möts i Alvesta, kopplar ihop sig till ett enda tågset och kör in till Växjö (och dessförinnan också stannat i Gemla). I Växjö vänder tåget (på en ombyggd bangård, kör tillbaka ut till Alvesta, delar på sig där och går mot Nässjö resp Hässleholm.
För närvarande är det två turer per dag i vardera riktningen som Krösatåget kör. Det är kanske inte så mycket, men med ett gott passagerarunderlag finns det skäl att utöka turtätheten.
Tågstopp i Lammhult var en av Alliansens valfrågor 2006, som bland annat resulterade i en motion i kommunfullmäktige av Anna Hultstein (m) och Bertil Olsson (kd), och som jag själv fick stödja i kommunfullmäktige i januari 2007. Kredit för tågstoppet håller på att bli verklighet skall också ges till Johan Sjöberg, VD på Möbelriket, samt många andra konstruktiva krafter.
Torsdag 11 jun 2009, 10:16
Här har vi den franska flaggan, trikoloren.
Européer är vi, och det skall vi vara stolta över. Du röstade väl i valet till EU-parlamentet?
Och kanske skall någon göra en semesterresa nedåt kontinenten i sommar.
Låt mig nu berätta vad som hände före eurons tid.
Jag har bott fem år i Frankrike. Största delen av tiden läste jag teologi (jo, faktiskt protestantisk teologi i det övervägande katolska Frankrike).
Frankrike är ett härligt land, med spännande människor, vackert språk och omväxlande natur. J’aime la France.
Jaja, jag skall utan omsvep medge att jag också många gånger blivit irriterad på landets invånare. För fransmännen kan också vara rejält egensinniga. De kan plötsligt införa en massa konstiga lagar och förordningar, och byråkratin kan vara alldeles förfärligt komplicerad.
Mycket har hänt de senaste åren, men en gång på tidigt 1980-tal inträffade följande:
Vår familj skall resa hem till Sverige på ett tillfälligt besök, och vi behöver växla till oss lite tysk valuta för att kunna köpa bensin i Tyskland samt färjebiljett. På det lokala bankkontoret i den lilla gulliga staden Meulan strax nordväst om Paris, där vi bor, förklarar vi att vi vill köpa D-Mark.
- Bien sûr, monsieurdame, svarar oss bankkassörskan. Det går alldeles utmärkt. När reser ni?
- I kväll.
- Ce soir, déjà ? Redan i kväll? utropar kvinnan med en uppgiven gest. Men det går inte! Det tar en vecka att få hit pengarna.
- Nämen, vi har ju växlat pengar här förr…
- Jo, man kan växla in utländsk valuta till franska francs utan problem. Men utländsk valuta måste vi beställa hit till bankkontoret.
- Vad gör vi då? Vi måste ju ha pengarna i dag.
- Då får ni åka till någon av Banque de France [franska riksbanken] filialer. Den närmaste ligger 20 km bort.
Klockan är nu 11.00. På kvällen behöver vi pengarna. Fort iväg till riksbankens filial, och in genom de ärevördiga grindarna. Väl inne på kontoret förklarar vi vårt ärende.
- Pas de problèmes. Inga problem. Hur mycket vill ni växla in?
Jag nämner summan, och tar fram mitt checkhäfte, bestående av postcheckar, CCP [Compte de Cheques Postaux, som är postgiroblanketter som man också kan betala med direkt], och börjar fylla i en check.
- Ah, säger damen i kassan, när hon ser vad jag håller på med. Vi tar tyvärr inte emot postcheckar, bara bankcheckar.
- Ojdå, det visste jag inte, svarar jag. Hur gör man då?
- Ni får gå till posten och lösa ut kontanter.
Klockan är nu 11.55. Alla franska institutioner med självaktning tar ett längre lunchuppehåll. Men jag får reda på att man inte går på lunch förrän kl 12.15.
Nu gäller det att springa till posten, stå i kö, lösa in en check, springa tillbaka till Banque de France - och faktiskt hinna i tid.
Väl tillbaka inne i riksbankens lokaler återstår några minuter för kassörskan att plocka fram mina 300 D-mark. Dagskursen ligger på 2:82. Hur mycket blir det, då? Kassörskan tar fram ett papper, stoppar pennan i ena mungipan, sluter ögonen till hälften, och börjar räkna i huvudet:
- …tre gånger två är sex… tre gånger åtta är… tjugofyra…hmm…två i minne…
Hon kan sin multiplikationstabell och skriver ned beloppet på papperet, och tar emot min betalning.
Tro nu inte att jag får pengarna för det. Nej nej, inte än. För först skall kontorschefen attestera transaktionen. Han sitter i telefon vid sitt skrivbord, och kassörskan får tålmodigt stå framför honom en lång stund innan han likgiltigt tar emot hennes papper och medan han fortsätter sitt telefonsamtal knappar in beloppet 300 * 2:82 på sin räknemaskin, konstaterar att han får samma resultat som kassörskan fått, och sedan sätter sin signatur på papperet. Äntligen får vi våra pengar.
Men jag älskar Frankrike och förblir europé i själ och hjärta.
Lindas blogg
Linda, 36 år och trädgårdsdrömmare. Har tillsammans med min familj ett hus med trädgård i växtzon 4 några mil ifrån småländska höglandet. Jag har en ganska avslappnad inställning till trädgård och ser det som en plats för inspiration och rekreation. Idéerna och drömmarna är många. Några blir verklighet, andra inte. Följ mina trädgårdstankar i bloggen och döm själv. Trädgårdsnörd eller livsnjutare?
Moas blogg
Hej jag heter Moa, är 16 år går numer på katedralskolan i Växjö. Jag bloggar om livet i Bråt och studierna i Växjö och så allt där mellan så klart.
Annika Stacke
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är kyrkoherde i Svenska kyrkan i Lammhult (eller Aneboda pastorat som det egentligen heter). Som präst vill jag stötta människor att bejaka livet, och möta framtiden med hopp och tillförsikt.
Min kristna tro får också genomslag i ett samhällsengagemang, och en strävan att göra denna jorden en bra plats att leva på.
LÄS MER
