1998 här för att stanna?

När Kristdemokraterna upplevde sitt succéval 1998 häpnade omvärlden. Men inte bara den utan även kristdemokraterna själva. Även om man förstås inte visade det förstod man egentligen inte varför man plötsligt höjts till skyarna på det där sättet.

De förklaringar som både utom och inom partiet ekade för att förklara framgången påminde mycket om det som hörs även nu: Att det handlar om icke-materialism. En reaktion mot ekonomism. Tidsandan var mogen för en värderingsstyrd politik mitt i all steril teknokrati. Några föreslog att värdekonservativa opinioner hade med det där att göra också. Någon hävdade till och med att man inte alls hade ”brutit fromhetsvallen” utan tvärtom utnyttjat fromhetspotentialen.

Men det där var inget som partiledningen var bekväm med. Man föredrog analysen att folk hade lärt sig skilja på kristen tro och kristen etik. Och inför den som nämnde ordet konservatism kunde alltid skyfflas fram volymer av Jacques Maritain och djupa studier av Thomas av Aquino och personalistisk filosofi för att stävja blasfemiska tendenser. Partiet behärskades vid den tiden helt av en snällistisk frikyrklighet.

Det gick som det gick. Nästan direkt efter triumfen pekade valresultatens kurva obarmhärtigt nedåt. Fram till för några veckor före valet 2018 var partiet i princip uträknat.

Sedan bröt Busch Thor ett politiskt tabu då hon utmanade RFSL mitt under själva Pridefestivalen. Då startades ett politiskt momentum som fortfarande inte har bromsat in.

1998 är tillbaka. Kommer det att förvaltas den här gången?

I partiet värjer man sig fortfarande mot k-ordet. Man radar fortfarande upp kristdemokratiska favoritbegrepp som personalism, hjärta och Konrad Adenauer som sandsäckar mot trycket från konservativa strömmar. Man har fortfarande en migrationspolitik som om den synas i sömmarna inte alls är så restriktiv som den allmänt antas.

Men det är ändå skillnad nu. Det ledande skiktet i partiet synes veta att skilja på hur man hanterar en avgränsad intern opinion och den politiska realiteten utanför. Man är också medveten om varifrån det egentliga mandatet kommer. Den kristdemokratiska väljarbasen uttrycker ofta de högsta opinionsnoteringarna till förmån för klassiskt konservativa värderingar som monarki eller brott och straff. När Kristdemokraterna nyligen deklarerade att de avsåg att behandla Sverigedemokraterna på samma sätt som alla andra partier var stödet för detta nittiotvå procent (!) bland kristdemokratiska sympatisörer.

Överallt i salar och hallar har under kommundagarna märkts en tyst men ändå bullrande signal om partiets förändring. På rikligt uppsatta affischer blickar partiledaren Ebba Busch Thor och förstakandidaten till EU-parlamentet Sara Skyttedal om varandra. För några år sedan stod de i spetsen för omstöpningen av Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU från ett frikyrkovänsterförbund till den konservativa organisation vi ser idag. Ett djupare momentum pågår alltjämt. 1998 kan komma att stanna den här gången.