2018 - den konservativa syndafloden?

Konservatismen håller till sin egen förfäran på att bli trendig. Den sägs vara på gång.

Järtecknen verkar ha hopat sig allteftersom 2017 skred fram och många uttolkare har gjort sina röster hörda i detta. Mest gällt kanske Expressens Torbjörn Nilsson, som vill höra mullret av en ideologiskt målmedveten rörelse vars urkrafter till slut väckts till liv här i vår tid och det är bara att bäva eller jubla inför den jätte som nu reser sig.

Dagens Nyheters Karin Eriksson slår fast att Sverigedemokraterna har ”återskapat” konservatismen i svensk politik. Detta för att sådant som invandring och kriminalitet har fått en framskjuten plats i debatten. En ganska allmän uppfattning.

Men det handlar inte bara om det. En mindre grovhuggen observation gör till exempel den förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin i en spridd och sympatiskt hållen text där han förutspår en renässans för en serie sammanhållna konservativa hållningar. Inte endast en reaktion mot identitetspolitik, statens svaghet ”och helt enkelt allmänt förfall” utan också respekt för ålder, långsamhet och gammaldags uppförande.

Författaren Thomas Engström ger i en färsk essä ”Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism” (Timbro) sin egen bild av det flyende väsendet. Men när läsaren successivt tar sig igenom den av frimod och vältalighet odlade terrängen finner man i dess ideologiska mitt ett tomrum. Eller rättare sagt liberalism. Att vara konservativ är nämligen att vara liberal enligt Engström, eftersom historien visat att liberala institutioner är av godo.

Det är med det handgreppet Engström kan utnämna 1945 till konservatismens stora genombrott och förbise de konservativa uttryck som han inte gillar. Eller, får läsaren anta, döma ut dem som reaktionära. Den praktisk-politiska fingervisningen ges bland annat i den implicita uppfattningen att Fredrik Reinfeldt borde fortsatt som moderat partiledare och den explicita uppfattningen att Ulf Kristersson anbefallt en genomskinlig och kortsiktig strategi när han försöker ta tillbaka väljare från Sverigedemokraterna och att ”den (strategin) utgör en allvarlig fara för svensk samhällsdebatt”.

Symtomatiskt är det denna Engströms konservatism Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson hänvisar till då hon efterlyser en ”anständig” sådan men inte tycker sig se den i någon av de borgerliga partierna. Men det är förstås själva det faktum att Magnusson letar efter konservatism som är tidstecknet, och att hon inte bara vill karikera den utan erkänna den.

Hennes åtbörd var spridd bland liberala opinionsbildare under årets sista månader: Som den vaktpost som i den tilltagande höstkylan inte vill låtsas om hur han fryser om fötterna ända tills han inte kan hålla sig längre och tvingas börja stampa och därmed tillstå att faktum är faktum. Konservatismen är obevekligen på väg.

Jag tillhör nu de som räknar med att klara sig från den där syndafloden. Bra tweed är dessutom vattenavstötande. Men jag är inte så säker på att det kommer att bli aktuellt.

Det är bara i ombonade samhällen man kan tillåta sig drömflygningar och Sverige har med alla relativa mått mätt varit oerhört ombonat oerhört länge. Av de tre stora ideologierna har därför den sträva och verklighetstjuriga helt kunnat förpassas till kollektivets undermedvetna som en gång forntidens naturväsen, och de två andra har glatt kunnat snurra stat och individ mot varandra i en allt hastigare spiral tills den lyft från mänskliga realiteter.

Nu stöter realiteterna till i alla fall till slut och inte på ett utan på flera plan. Det gör ont och det är överrumplande och stökigt. Många är förvirrade, en del rodnar, andra ilsknar till och så vidare. Tonåringen har börjat få sina örfilar om man så vill.

Det ingen syndaflod utan en normalitet som håller på att infinna sig. Konservatismen tar sin naturliga plats i medvetandet precis som i andra länder och Sverige är inte längre exceptionellt. 2018 välkomnar till verkligheten.