68-Kyrkan kartlagd

Ledare Artikeln publicerades
Vid världskyrkomötet i Uppsala 1968 var demonstrationerna en del av etablissemanget vilket förebådade utvecklingen i kyrkan.
Foto:

Hur kunde kristna människor idealisera folkmördarrepubliker? Frågan möter en tidigt när man läser idéhistorikern Johan Sundeens bok "68-kyrkan –svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989" och är utgångspunkten för hans gedigna forskarinsats.

Sundeen, till vardags universitetslektor vid högskolan i Borås, har tagit sig igenom ett omfattande material från tidsperiodens dagstidningar och pamfletter för att komma närmare ett svar på den inledande frågan. Boken ger en inblick i den grogrund som gjorde att 68-vänsterns vandring genom institutionerna kom att gälla även kyrkorna, och kanske Svenska Kyrkan i synnerhet.

Motståndet mot Vietnamkriget och engagemanget för nyligen avkoloniserade länder i tredje världen återfanns också bland kristna i Sverige. En viktig faktor till att nyvänstern inte blev en historisk parentes var att den släpptes in i etablerade sammanhang. Det är inte en självklarhet, särskilt som det finns tydliga skillnader mellan den äldre modernistiskt präglade vänstern och den postmoderna nyvänstern. En fråga som man som yngre person ställer sig när de läser om 68-vänstern är –varför fick de vara med? Varför tvingades de inte bygga upp sina egna sammanhang?

Frågan gäller vänsterrörelsen i sin helhet men boken ger ett exempel från kyrkan som belyser fenomenet i sin helhet. Passagerna om världskyrkomötet i Uppsala 1968 vittnar om en fullt modern tillställning. Den gravallvarligt revolutionära ungdomen bjöds in som representanter vid sidan av internationella kyrkoföreträdare. De gavs utrymme till demonstrationer för kommunistiska gerillarörelser men accepterades ändå av etablissemanget. ”Även om aktivisternas uppfattningar inte stod oemotsagda, så synes det emellertid vara mera befogat att tala om en grad- än om en artskillnad mellan generationerna.”

Konstnären Elisabet Hermodsson fångade 68-rörelsen väl när hon 1968 entusiastiskt slog fast att det var ”som om en generation hade fötts med känslan att ha fått sig tilldelat en särskild ödesroll i en ny historisk situation”.

Det var den socialdemokratiska broderskapsrörelsen och inte VPK som fångade upp de kristna kommunisterna, ironiskt nog för att VPK vid den tiden var ett kristendomsfientligt parti.

Sundeen ger oss begreppet offentlighetsteologi för att förklara händelsernas utveckling. I en allt mer sekulariserad värld där det var svårt att nå ut med kyrkans budskap till allmänheten har kyrkliga ledare visat en tendens till att betrakta sig som del av en intellektuell elit och därmed också visat sig måna om att bli erkända av andra intellektuella i samhället. Det ledde till att kyrkorna under senare halvan av nittonhundratalet lagt så mycket fokus på radikal social förändring.

Boken förmedlar insikter om vänsterns föreställningsvärld som har bäring på dagens politiska diskussioner.

”Inom 68-rörelsen förekommande uppfattningar om Västerlandets skuld och skam, om de fattigas och förfördelades rättfärdighet samt om en förestående apokalyps kan ses som ett omedvetet uttryck för i det sekulariserade Västerlandet kvardröjande kristna föreställningar.” Detta är en passage som för tankarna till dem som tolkat socialismen som en ångestfylld längtan till en medeltida världsordning efter upplysningens uppvaknande. Det är också svårt att inte se inslagen av kollektiv skuld och botgöring i dagens vänsterprojekt där till exempel personliga offer krävs för att blidka lynniga vädergudar.

Boken tar slut vid Berlinmurens fall. Det innebär att den egentligen bara tecknar 68-rörelsens väg till makten. Den gör det dock mycket grundligt och ansträngningen lär vara till stor hjälp för kommande forskarinsatser.

Nittiotalet blev tiden då de 68-kyrkliga verkligen fick genomslag, utan att behöva göra avbön från sitt stöd till diktaturer som i socialismens namn mördade och förtryckte sina befolkningar. Per Frostin var en av 68-rörelsens mest profilerade skribenter och hans tankar om samhällsbyggnad lyfts fortfarande fram som något eftersträvansvärt av representanter för den kristna vänstern. Martin Lind skrev i slutet av sextiotalet om hur nationalsocialisterna använde kyrkan i Tyskland för att legitimera sin blodiga ideologi men att han trots det var beredd att göra detsamma. 1995 vigdes han till biskop i Svenska Kyrkan.

Det är en stor orätt att denna rörelse som hämtat kraft från mördarideologier inte tvingats till avbön. Det är också svårsmält att dessa personer i så liten grad valde att grunda sina egna sammanhang istället för att ta över något som tillhörde fler än dem. Men kanske var Ingmar Näslund inte så perifer som man lockas att tro när han skrev att den traditionella kyrkan dyrkade ”socker-Jesus” och ”puttefnask-Gud”. Näslund förordade en leninistisk infiltration av Svenska Kyrkan för att inte ”lämna [...] de efterblivna arbetarmassorna under inflytande av de reaktionära ledarna”.

Kanske är det också här man hittar förklaringen till 68-vänsterns ojämförliga framgång. Har man fått en särskild ödesroll är man knappast benägen att lägga band på sin egen framfart även om den går ut över andra. Boken 68-kyrkan är en värdefull dokumentation av en löst sammansatt rörelse som vägrade be om ursäkt.

”Förnekandet av att troende människor drabbades av repression i kommunistiska stater var […] utbrett inom den kristna 68-vänstern.”