Advokater utom kontroll
Den sorts agerande som Smålandsposten kastat ljus över är förstås under alla omständigheter värt klander. Likväl tar det sig än värre ut när det sker inom en yrkesgrupp som utgör en av rättsväsendets pelare och förväntas utmärkas av oförvitlighet. Advokater skall liksom till exempel präster följa en striktare moralkod än andra eftersom de företräder centrala värden bortom här och nu – i det förra fallet rättvisan. När denna fullt rimliga förväntan på advokaterna inte svarar mot verkligheten riskerar den medborgerliga tilltron till rättssystemet att få sig en törn.
Det framstår utifrån Smålandspostens avslöjanden som feltänkt att de relativt låga kraven på advokaters kostnadsredovisningar skall kunna motiveras med deras goda anseende. De karaktärsbrister som framkommit i samband med debiteringarna till Växjö tingsrätt går snarast stick i stäv mot denna allmänna grundsats.
Vi befinner oss i ett läge där de statliga utgifterna för offentliga försvarare uppgår till inte mindre än en och en halv miljard kronor för ett år. Vi lever därtill i en tid där myndigheter som Försäkringskassan månar om att upptäcka och komma till rätta med fiffel från gemene man. Att då låta bli att företa några vidare åtgärder om allvarliga defekter inom advokatkåren uppdagas håller helt enkelt inte.
Man bör följaktligen inte stanna vid att bestraffa de personer som ingivit dubbla fakturor och felaktig information, utan också få till stånd en nationell belysning av hur representativt deras beteende är. Om det framgår att detta är vanligt förekommande – något vi tyvärr har skäl att anta – är en översyn av det rådande regelverket påkallad.
Även om en ordning utan mer ingående specifikationer från offentliga försvarare som begär ersättning ter sig föga hållbar får eventuella förändringar dock inte inkräkta på klientsekretessen, som är oumbärlig för rättssäkerheten. Förändringarna bör heller inte vara överdrivna och drakoniska; rim och reson är som alltid goda riktmärken.
Ett fortsatt åberopande av advokaters goda anseende vid kostnadsredovisningar är otillräckligt och får en bismak av naivitet om händelserna i Växjö visar sig vara utslag av en mer övergripande tendens. Frihet under ansvar fungerar bara om båda leden i ekvationen ges samma vikt. Om ansvaret brister måste friheten justeras i motsvarande grad.
Det är givetvis tråkigt om ett detaljerat kontrollsystem påbördas ytterligare en sfär i ett samhälle som redan dras med sådana på en lång rad områden. Alternativet är emellertid ännu tråkigare, för att inte tala om mer samhällsskadligt och oanständigt.
