Annons

Akademihoten inifrån

I en synnerligen tänkvärd krönika i DN Kultur den 28 december ger Maria Schottenius en alarmerande bild av en pågående strid, vid franska universitet. Schismen handlar om krafter som vill knäcka vad man menar är den ”vita dominansen” inom akademin och kopplingarna mellan Muslimska brödraskapet och den allt mer inflytelserika rörelsen ”décoloniale”. Den numera detroniserade schweizaren Tariq Ramadan – tidigare internationell akademisk celebritet och rådgivare åt den politiska eliten, nu åtalad för tre våldtäkter och frigiven mot borgen – står som en slags beskyddare av ”décoloniale”.
Ledare • Publicerad 4 januari 2019
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Johan Nilsson/TT

Rörelsen bekämpar homosexualitet och flera av dess företrädare uttrycker sig minst sagt obehagligt och bagatelliserande om Förintelsen. Strömningen, som utgörs av individer med akademiska titlar och har universiteten som plattform, utmanar den liberala grundsyn som de franska universiteten vilar på. Konflikterna som finns är djupt förankrade i politiska och religiösa motsättningar.

Just nu balanserar universitet över hela världen på en allt mer ostadig grund, där hoten mot den akademiska livsformen kommer från flera håll. Som exempel kan man se hur Kina rör sig allt snabbare in i den västerländska universitetsmodell som oförberett (ut)nyttjas på grund av dess status och goda infrastruktur - det uppstår olösbara konflikter när de demokratiska idealen bryts mot auktoritära tankevärldar. Ett annat hot är de etiska dilemman som hänger samman med ny teknik och forskningens egna landvinningar. Vem äger och kontrollerar artificiell intelligens, kvantpartiklar och genmanipulering? Ett tredje hot är att illiberala demokratier stänger ner universitet och förbjuder viss sorts forskning.

Annons

Min uppfattning är att det finns en stark medvetenhet om och vilja att mobilisera mot den här sortens faror i akademin, vilket inte betyder att universiteten alltid kan värja sig mot yttre påverkan och politiskt tryck. En mer diffus varning handlar dock om att vetenskapens uppgift inte går att fastställa på någon objektiv grund. Den måste bestämmas av oss själva: forskare, politiker och samhällsmedborgare.

Vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr skrev mycket träffande om förhållandet mellan vetenskapsmannen och samhället. I boken Vetenskapsmannen som hjälte: Aspekter på vetenskapshistorien (1984) menar han att den vetenskapliga attityden handlar om att erkänna att krafter drar åt olika håll: ibland kan de samsas till en kompromiss, ibland är de oförenliga.

Händelseutvecklingen på universiteten i Frankrike, där blind ideologisk övertygelse förklädd till akademiska perspektiv sliter sönder det demokratiska samtalet och radikaliserar begreppen, är oförenlig med universitetets grundidé. Det komplicerande är att universiteten själva har bjudit in, förankrat och internaliserat flera av de frågor som drivs av en rörelse som ”décoloniale”. Akademin har förutsatt att alla frågor ska och kan diskuteras i en intellektuellt tillåtande miljö, men då vetenskapens uppgift inte går att fastställa på någon objektiv grund blir inslagen av maktkamp betydelsefulla och ofta determinerande för utvecklingen.

Under en tid har förenklande skalor om vilka som formulerar maktprivilegier fastslagits på förhand, snarare än prövats kontinuerligt, på universiteten. Det vi bevittnar i Frankrike är därför främst ett resultat av en förblindad och självupptagen forskarkår som allt för ofta väljer att undervärdera hoten inifrån.

Anna Victoria Hallgren

Annons
Annons
Annons
Annons