Alliansen fyller sitt syfte

Ledare

Vissa menar på att de borgerliga partierna bör gå skilda vägar med anledning av valförlusten i riksdagsvalet. I själva verket utgör allianssamarbetet en viktig och enad opposition mot en historiskt svag regering.

Artikeln publicerades 26 november 2014.

Flera politiska aktörer, de flesta på vänsterkanten, har spekulerat i när samarbetet mellan de partier som bildade den föregående borgerliga regeringen spricker.
Alliansen mellan Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna har varit intakt sedan den bildades för över tio år sedan. Men efter regeringsförlusten luftas frågan om Alliansen kommer att finnas kvar. Själva har allianspartierna för avsikt att lägga fram en gemensam budgetmotion. Något mer har de inte lovat vad gäller allians­samarbete, men inte heller att Alliansen ska avvecklas som projekt.
Under vilka förhållanden är det då rimligt att säga att Alliansen har spruckit? Problemet är att det beror på vad som menas med en sprucken allians. Beroende på vad som uppfattas vara det samarbete som funnits mellan allianspartierna kan det finnas olika nivåer för vad som uppfattas som en sprucken allians.
Det tuffaste kravet för att Alliansen inte ska uppfattas ha spruckit är att allianspartierna fortsätter att samarbeta i opposition på samma sätt som de gjort i regering. Det innebär att Alliansen anses ha spruckit om ett av allianspartierna lägger fram ett förslag i riksdagen utan att alla andra partierna i Allian­sen stödjer det.
Ett något mindre hårt krav för en bibehållen allians utgår från att vissa frågor är viktigare än andra. Till exempel skulle budgeten vara en självklar hörnsten i Alliansens ekonomiska politik. För att betrakta Alliansen som osprucken skulle i så fall ett krav vara att de fyra partierna presenterade en gemensam budget. I så fall skulle Alliansen anses ha spruckit om allianspartierna inte lade fram en gemensam budgetmotion.
L ikaså skulle det vara ett mind­re starkt krav för en bibehållen allians att inget av de borgerliga partierna samarbetar med den rödgröna regeringen. I så fall skulle Alliansen anses ha spruckit om ett av allianspartierna röstar för en regeringsproposition. Ett ännu svagare kriterium på Alliansens fortbestånd vore att endast kräva ett gemensamt valmanifest inför nästa riksdagsval. Om något sådant inte presenterades så skulle Alliansen ha spruckit. Till sist är det nog få som inte skulle hävda att Alliansen spruckit om de inte strävade efter att bilda en gemensam regering.
Jag tror att det bland olika samhällsdebattörer finns politiska skäl till att antingen förklara att Alliansen har spruckit eller att anse den alltjämt finns kvar.
Alliansen tycks ha förhindrat en socialdemokratisk ledd regering. Om Alliansen alltjämt lever vidare är det sannolikt svårare för den rödgröna regeringen att få till uppgörelser över blockgränsen. Därmed finns det, beroende på politiskt ståndpunkt, strategiska skäl för att önska att Alliansen spricker eller håller.
Därför är troligt att samhällsdebattörer som står till vänster i politiken kommer att förklara Alliansens försvinnande så snart chansen ges. Personer som önskar en borgerlig regering kommer istället att i det längsta framhålla att Alliansen existerar som regeringsalternativ.
Magnus Hagevi