Amnestin – Löfvens eget DÖ?

Ledare Artikeln publicerades

Går hut hem i svensk politik? Denna tes fick ett oväntat jakande svar i gårdagens opinionsmätning från Inzio. För det verkar onekligen som om de rödgröna sympatisörerna straffar sina partier för den hutlösa så kallade gymnasieamnestin. Såpass att Alliansen nu kan glädjas åt en ledning på drygt fem procentenheter över de rödgröna.

För Socialdemokraterna måste det svida. Undersökningen gjordes under det att regeringspartierna träffade sin överenskommelse om de ensamkommandes amnesti för några veckor sedan och kan alltså fånga upp reaktionerna på denna. Socialdemokraterna förlorar 2,6 procentenheter sedan förra mätningen – till Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

Det är ingen större tvekan om att det är amnestin som är boven. Kommentaren från Inzios analyschef är belysande: ”Vi ser i de öppna svaren att många upprörs över det här”, säger hon. Ordvalet är talande. ”Upprörs” är ett ganska starkt ord. Det är inte så att man ”anger som skäl” utan man ”upprörs”. Har Socialdemokraterna fått sin egen drabbande Decemberöverenskommelse att försvara inför sina väljare? Hade de räknat med ett sådant pris för att få behålla Miljöpartiet i regeringen ända fram till valet?

I rättvisans namn skall sägas att Miljöpartiets väljare kanske inte direkt straffar sitt parti i egentlig mening. Men åtminstone såtillvida att de partiet hoppats vinna tillbaka genom att tvinga fram gymnasieamnestin alltjämt är kallsinniga – trots det höga spelet från partiledningens sida. Partiet backar till och med något och ligger fortfarande under spärren.

Detta borde ge kalla kårar längs ryggen på språkrören. Amnestin var det största opinionsvapnet de över huvud taget hade att bruka. Det som tarvade hot om regeringskris för att kunna aktiveras. Det som skulle visa alla dessa besvikna själar som vänt dem ryggen att Miljöpartiet fortfarande var samma idealistiska parti som förut och inte alls hade sålt sin själ för regeringsmakten. Men resultatet efter denna politiska kraftansträngning blev alltså noll och intet.

Vad återstår då för miljöpartistiska strateger att göra för att vända trenden? Den frågan har i dag inget givet svar. Går det att uppbringa ett svar före valet? Inte säkert.