Angeläget om ebola

Ledare Artikeln publicerades

Biståndsminister Peter Eriksson vill att fler stater skall ge pengar till bekämpandet av ebola, en så kallad blödarfeber, i östra Kongo-Kinshasa. Man kan inte annat än hålla med honom om detta, eftersom det rör sig om en så pass farlig smitta och Förenta nationernas världshälsoorganisation, WHO, nu gått så långt som att utlysa ett internationellt nödläge.

Foto: Jerome Delay

Bakgrunden till Erikssons uppmaning är att Sverige redan skänkt fyrtio miljoner kronor extra till WHO för arbetet mot ebola i Kongo-Kinshasa. Tyvärr har organisationen ännu inte lyckats skrapa ihop mer än ungefär hälften av de erforderliga medlen.

Såväl WHO som Folkhälsomyndigheten menar att det är högst osannolikt att ebolan fortplantas från Kongo till resten av världen. Nödläget beskrivs dessutom av vissa som ett sätt för WHO att understryka behovet av ytterligare insatser. Samtidigt kommer detta i en situation där sjukdomen härjat i nästan ett års tid och nyligen vunnit insteg i en provinshuvudstad, Goma, med internationell flygplats.

Ett nödläge utfärdas inte heller lättvindigt. Det måste till ”en extraordinär händelse” som anses ”utgöra en folkhälsorisk för andra länder genom det internationella spridandet av sjukdom” och ”potentiellt kräva en samordnad internationell respons”. Det nuvarande nödläget är endast WHO:s femte någonsin. Generaldirektören Tedros Adhanom Ghebreyesus har också framhållit att organisationen inte utlyst det för att håva in mer pengar.

Man gör klokt i att inte underskatta ett smittsamt virus med hög dödlighet som dessutom är resurskrävande att hantera eftersom det enda man kan göra är att intensivvårda den drabbade. Folkhälsomyndigheten meddelar visserligen att vi i Sverige har ”tillgång till sjukvård med möjlighet att vårda och isolera en patient under säkra former om det skulle bli aktuellt”. Men vad skulle hända om det rörde sig om ett stort antal patienter istället för någon enstaka?

För ett antal år sedan ådrog sig en av WHO:s epidemiologer ebola i Sierra Leone och kom då att vårdas på en tysk isoleringsenhet. En professor vid Karolinska institutet konstaterade att personen ”överlevde tack vare en intensiv och välorganiserad vårdinsats”. Det rörde sig alltså om en dyr behandling som förutsatte avancerad utrustning.

Nära nog sjuttonhundra av de drygt tvåtusen femhundra människor som insjuknat i Kongo-Kinshasa och grannlandet Uganda har avlidit. I den ebolaepidemi som grasserade i Västafrika 2014–2016 dog mer än elvatusen av totalt över tjugoniotusen smittade. Det är således helt nödvändigt att ta det säkra före det osäkra – ebola är inte någon sjukdom man vill chansa med, hur små riskerna än kan te sig.

Betraktat i ett sådant vidare sammanhang framstår Erikssons äskande om att fler länder skall bidra till kampen mot ebola bara som än mer angeläget. I en globaliserad värld är farliga epidemiska sjukdomar inte lokala, regionala eller nationella ensaker utan genuint internationella frågor.