Anti-islamism bygger på social oro

Förkortningen står på tyska för ”patriotiska europeer mot islamiseringen av Västerlandet”. Gruppen är så öppet främlingsfientliga som lagen tillåter i Tyskland. Under hösten har nätverket samlat måndagsdemonstrationer på flera tyska orter, men det är Dresden i forna Östtyskland som blivit den symboliska platsen. Förra veckan samlades runt 15 000 människor.

Pegida har skrämt upp det de etablerade partierna i Tyskland. Det är inte bara att demonstrationerna är välbesökta, de samlar också människor som normalt inte ses i sådana sammanhang. De bråkiga unga männen är givetvis där, men också påfallande många pensionärer och kvinnor.

Blandningen av politiska budskap under demonstrationerna är stor. Det är inte bara islamkritik, utan också mer generell invandringskritik och kritik mot EU som luftas. Där finns också hat mot de etablerade partierna och mot journalister. De sistnämnda benämns som ”folkförrädare”.

Tysk skandalpress har under veckan beredvilligt beställt opinionsundersökningar i ämnet. I tidningens Bilds undersökning var nästan hälften av de tillfrågade oroliga för ökat muslimskt inflytande i Tyskland. Hela 27 procent kunde tänka sig att gå i en Pegida-demonstration. Siffrorna mattas något i andra undersökningar. Men klart är att i Tyskland, som per capita bara tar emot runt en femtedel så många asylsökande som Sverige, finns det en stor och växande invandringskritik som håller på att bli ett politiskt problem.

Tyska medier menar dock att bakom de rasistiska och populistiska budskapen också finns en social oro, samt den latenta öst-västliga konflikten i Tyskland. Låga pensioner, arbetslöshet och systemet med minimilöner gör att kritiken av islam kan tolkas som enbart en symbol för ett brutet samhällskontrakt.

Det som sker i Tyskland just nu kan på sikt påverka oss. Tyskland kommer knappast att bli ett fascistiskt land. Men styrkan som funnits i att ha två stora partier håller på att försvinna. Precis som den svenska riksdagen går den tyska förbundsdagen mot att ha fler partier och större svårigheter att bilda majoriteter. De tyska Socialdemokraterna och Kristdemokraterna har i kampen om mittenväljarna lämnat sina flanker öppna för proteströrelser. Radikaliseringen som pågår på kanterna stärker sannolikt ”die Linke” och det nya högerpartiet AfD. Det sistnämnda försöker om än försiktigt att profitera på Pegidarörelsen. Svaga regeringar som måste hantera populistiska inspel kommer ha svårt att leverera ekonomisk framgång och välstånd. När det sker i Europas motor får det konsekvenser.

MATHIAS BRED