Antidemokratisk alarmism
Den grupp som organiserat de båda protesterna, Extinction Rebellion, har föga förvånande radikala rötter, inte minst i den vänstervridna så kallade Occupy-rörelsen. ”Utrotningsupproret” ansluter sig visserligen till en princip om ickevåld men anhängarna gör sig skyldiga till omstörtande och kostsamma samhällsstörningar, som inte direkt gynnar deras sak. Vanliga Londonbor som försöker sköta sina vardagliga bestyr efter bästa förmåga uppskattar gissningsvis inte att man medvetet försvårar för dem. Många britter lär dessutom reagera negativt på vad som kan uppfattas som aktivistisk fräckhet och hybris.
Londonprotesterna är inte bara kontraproduktiva utan har också en tydlig antidemokratisk slagsida. Det rör sig om drastiska utomparlamentariska aktioner från en åtminstone delvis revolutionärt orienterad rörelse. För att citera Extinction Rebellions hemsida: ”De konventionella metoderna röstning, lobbyverksamhet, namninsamlande och protest har misslyckats eftersom mäktiga politiska och ekonomiska intressen förhindrar förändring. Vår strategi är därför ickevåldsam, störande civil olydnad – ett uppror”.
Detta visar hän mot ett vidare problem inom klimatrörelsen som helhet, nämligen skepsisen till demokrati. Det var inte länge sedan som en mängd kända svenskar offentligt höjde sina röster för klimatdiktatur. Till dem hörde filosofen Torbjörn Tännsjö som i Dagens Nyheter torgförde åsikten att en global despoti måste kuppas fram för att klimatfrågan skall kunna få en lösning. Hans resonemang beskrevs som intressant av tevemeteorologen Pär Holmgren, Miljöpartiets andranamn i vårens EU-val.
Holmgren flirtade med antidemokratiskt tankegods långt innan det blev på modet i vårt nuvarande klimatagitationens tidevarv, givet att han redan för ett decennium sedan drömde om att avskaffa demokratiska val och partipolitiska meningsmotsättningar. Det är minst sagt anmärkningsvärt att ett regeringsparti låter honom pryda den näst högsta platsen på sin valsedel till Europaparlamentet.
Såväl den svenska vurmen för klimatdiktatur som de utomparlamentariska aktionerna i London är uttryck för en högt uppskruvad klimatalarmism som saknar förmåga till distans och kompromiss. Vad som behövs är inte ett rabiat klimatengagemang som kategoriskt tar avstånd från den moderna världen utan ett förnuftigt sådant som låter sig kombineras med dess teknologi, levnadsstandard och liberala demokrati.
De antidemokratiska avarterna är varken konstruktiva eller realistiska. Vägen framåt måste sökas på annat håll, i samspel med den verklighet som är för handen, till skillnad från radikala luftslott.
