Är Facebook en allmänning?

Ledare

Insamlingssajten Kickstarter bad häromdagen offentligt om ursäkt för att de hade stoppat insamlingen till en bok (barnbok i just det här fallet) .Det var dock inte första gången det hände. Och de författare som fått se sina projekt blockerade med diffusa hänvisningar till felaktig politisk inramning har uppfattat aktivisters påtryckningar i bakgrunden.

Foto: Eraldo Peres

På Facebook har sådant sorts aktivism blivit allt vanligare. Till synes organiserade massanmälningar driver Facebook att plock bort innehåll som på fast eller lös grund antas vara olämpligt.Och företaget Facebook gör sig så oåtkomligt som möjligt för den som vill reda ut hur resonemangen har gått. Till och med kollegan Nya Wermlands-Tidningens ledarredaktion har fallit offer för denna olustiga överraskning, och har än idag inte fått en tillfredsställande förklaring från Facebook.

Flera tecken tyder på att den storslagna utvidgning av yttrandefriheten och det offentliga samtalet som det digitala genombrottet utlovade, verkar ha slagit emot verklighetens rev. Det ofta råa tonfallet är en sak, men instinkterna att få tyst på meningsmotståndare är ett långt värre principiellt problem.

Yttrandefriheten är förstås inte hotad i den extremt bokstavliga meningen att en majoritet av riksdagens ledamöter gör sig beredda att ändra i grundlagen, vilket en del vill ställa som villkor för en sådant påstående. Men i all rimlig och allmänt uppfattad mening är den satt under ett tryck som borde oroa envar.

Det är svårt att se givna svar när det handlar om en helt ny företeelse som inte har någon motsvarighet i historien. Men en grundfråga förtjänar att besvaras: Är det rimligt eller orimligt att betrakta Facebook, Twitter, Kickstarter och liknande plattformar som en ny sorts allmänningar, eller som en stor allmänning?

Det kanske det sorgligt nog inte är. Men någonting betyder det ju ändå att dessa företag gör öppna eller underförstådda anspråk på att verka som allmänningar.

Framför allt Facebook agerar i vad som de facto är en monopolställning. Man kan hävda att det ligger i plattformens natur att de behöver ha den ställningen. Man kan också hävda att det principiellt är rätt och riktigt att det är ett privatföretag och inte staten som utövar kontrollmakten över informationen på Facebook.

Men, och det är ett stort men, en sådan exceptionell ställning måste följas av förpliktelser utöver de vanliga affärsrättsliga. Förmår inte de stora digitala forumen att ta ett reellt samhällsansvar måste det tysta och helt nya form av offentliga kontrakt de lever högt på ifrågasättas. Då blir även liberala tillskyndare av yttrandefriheten tvungna att resonera i termer av en separat instans dit överkörda personer kan vända sig med besvär mot censur och blockeringar.