Aristokrati på mässa

Ledare
Bokmässan som trygg hovsalong
Foto:
Foto:

Seminarier, monterintervjuer, ”möten”, scensamtal….Det surrar i ett på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Och det är väl så det skall vara. Författare och kulturengagerade är ju inte de som brukar ha svårt med målföret. Allt som finns föräras vikt.

Artikeln publicerades 30 september 2017.

Ändå ekar ett tomrum genom allt detta. Det självklara seminariet som saknas.

Det är det där journalisten Paulina Neuding sitter på scen och diskuterar den alarmerande utvecklingen hon belyst sedan 2015, att svenska bibliotek, framför allt i förorterna, har fått sådana problem att upprätthålla ordningen att de flera fall har fått stänga, delvis heller helt. Personal och besökare har blivit hotade och i vissa fall misshandlade av i främsta fall unga som tagit lokalerna i besittning. På ett bibliotek i Åmål hade varken vakter eller polis (!) lyckats reda ut situationen.

Ingen av alla utställare har kommit på tanken att låta den mest insatte lägga ut texten kring det rent fysiska hotet mot läsandet i Sverige; det som består i att flera bibliotek, de som kallas bokens tempel, håller på att bli så otrygga att folk inte längre vill vara i dem.

Förutom möjligtvis seminariet ”Biblioteket där unga får ta plats”, om hur ett stökigt bibliotek i Bredäng blev mer inbjudande för barn, är det som om det vore ett icke-problem. Eller något som i alla fall inte har något på en bokmässa att göra.

Förunderligt är väl ordet. Man kunde tänka att det skulle platsa som huvudnummer. Men icke.

Det grova biblioteksstöket är i alla fall ett erkänt problem numera, om än inte dess orsaker. Men det är i stort sett enbart tack vare Neudings envisa texter i ämnet. Få andra journalister har velat följa upp. Förklaringen är enkel och ack så tröttsamt igenkännbar, nämligen att det i första hand handlar om invandrare och att den som blottlägger ett sådant problem blir misstänkliggjord. Man har ingen lust att utsätta sig för de anklagelser som har drabbat Neuding.

Biblioteken måste räddas från dess ”självutnämnda högerriddare” skrev exempelvis Expressens kulturredaktör Anna Hellgren nyligen i en attack på Neuding där tankefiguren tycktes vara att högern använder invandrargängs hot och trakasserier på bibliotek som ett bräckjärn för att hitta ett nytt sätt att driva på främlingsfientlighet.

Det hyperkänsliga litterära Sverige, det som måste arrangera bojkotter och alternativa mässor för att de upptäckt att en extrem strunttidning brukar ha en mässmonter, det verkar bara vilja ägna sig åt problem som passar. Överallt inom mässans väggar studsar lika högstämda som lättköpta avsiktsförklaringar kring demokrati, yttrandefrihet och motstånd mot nazism. Flera går omkring med kavajknapp med texten ”För allas lika värde”.

Det skrivna ordets aristokrati är inte särskilt intresserat av att ta del av de lägre klassernas råa vardag ute på förortsbiblioteken. Att vi ser en trend som vi kan anta avskräcker läshuvuden ute i utanförskapsområdena att närma sig ingången till deras klassresa är inget som dryftas i den gigantiska hovsalongen i Göteborg. Ämnet är för skitigt och obekvämt.