Arkitekturbråk i Växjö

Ledare Artikeln publicerades

Kommunens beslut har lett till uppslutning bland konstnärer och arkitekter.

Det blågröna styret i Växjö har i kultur- och fritidsnämnden beslutat att låta arkitektonisk utformning räknas som konstnärlig utsmyckning. Målet är att kunna säkra kvaliteten på det som byggs trots svårare budgetläge. Problemet är att detta knaprar på pengar som avsätts till konstnärer i samband med kommunens byggnationer: en procent av byggbudgeten skall gå till konstverk.

Foto: Filip Sjofors

Sedan 1937 finns en princip om att alla offentligt finansierade byggen skall smyckas med konst. Detta var från början och är fortsatt ett sätt att stödja svenska konstnärer. Ambitionen har också återspeglat de skiftande synsätt man haft på konst och stat. Artur Engberg (S) som införde stödet inspirerades av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels och såg konstnärerna som en viktig del i att förankra en berättelse som folkhemmets samhällsbygge. Med andra tider har synen på konstens roll förändrats men finansieringen bestått.

Kritiken mot Växjöpolitikernas tilltag har inte låtit vänta på sig. Lokala arkitekter och konstnärer har samlats till försvar för den traditionella uppdelningen av byggpengarna och har fått stöd från nationell nivå. Man oroar sig för att den nya och billigare lösningen skulle kunna spridas till andra delar av landet. Det finns nämligen inga sanktioner för den som bryter mot enprocentsmålet, eller regeln som den kallas.

Det är helt enkelt en utsatt position för konstnärer såväl som arkitekter. Från kommunens sida ser man vad enprocentsmålet lett till. Inför flytten till det nya kommunhuset inventerade man målningarna i det nuvarande. Man uppskattade att det skulle röra sig om sjuhundrafemtio som var utplacerade och tvåhundrafemtio som var magasinerade. Det visade sig vara mindre än hälften inom båda kategorierna. Man menar också att detta inte är något att oroa sig för, det handlar helt enkelt om att det finns väldigt mycket konst. En del av dessa konstverk skall säljas i vår, delvis på grund av hur det nya huset planerats.

Hade kultur- och fritidsnämndens ordförande Jon Malmqvist (KD) sagt att man skulle sänka ambitionen till en halv procent så hade kritiken säkert också blivit hård, men bara från konstnärshåll. Den aktuella lösningen är ett sätt att försöka förmedla värdet av god arkitektur även när budgeten är pressad. Arkitektkårens svar på hot mot deras ställning är återkommande att det offentliga måste bli bättre beställare. Den kritiken är helt riktig. I en stad som Växjö där man haft en stabil majoritet under flera mandatperioder finns goda förutsättningar för politiker som vill utforska nya vägar inom arkitekturen och förankra dem hos väljarna.

Förhållandet mellan arkitekter och beställare är fascinerande. Den tidigare gruppen lever fortfarande i strålglansen från modernismens upphöjda experter. Samtidigt har politiker i dag små incitament för att pröva nytt. Ett misslyckande leder inte sällan till att man kastas ut i kylan.

Nyckeln heter hållbarhet: vackra, välbyggda hus kan och får användas länge. Kraven på hållbart byggande måste leda till längre perspektiv inom arkitekturen. Det finns nog många arkitekter och politiker som skulle kunna finna varandra i en byggpolitik som syftar till människotillvänd och långsiktig arkitektur. Men det kräver tålamod och ödmjukhet från samtliga inblandade, även väljare. Det uppstår sällan av sig självt, men insikten om hållbarhetens betydelse utgör en god grogrund.