Arvet efter Sahlin och Ullenhag

Ledare

Stora förändringar ger inte alltid de största rubrikerna. Allt fler områden i Sverige har kommit att präglas av det vi kallar utanförskap, med sociala problem av en sort och en omfattning som få hade förutsett för bara ett tiotal år sedan. Men det är i lokalpressen och bland smånotiser i riksmedia man får leta för att få en bild av utvecklingen.

Artikeln publicerades 29 september 2014.

Härom veckan meddelade distributionsföretaget DB Schenker att man slutar göra leveranser i Rinkeby, efter att företagets chaufförer utsatts för misshandel, rån och stenkastning. Senare beslöt man att ändå fortsätta åka in i området, men med nya säkerhetsrutiner. I Seved i Malmö har det tidvis varit likadant. Posten har under perioder inte delat ut brev i stadsdelen, för att personalen trakasseras av kriminella gäng. Och i lokalpressen i Landskrona kunde man i somras läsa att polisen ska börja lagföra brottslingar utan att kliva ur bilarna i området Koppargården. Det har blivit för otryggt.
Polis och postgång, två av statens grundläggande uppgifter, måste anpassas efter kriminella. Vad gör vi med det misslyckandet?

Det har gjorts omfattande statsvetenskaplig forskning om hur man lagar samhällen som kommit att präglas av låg tillit och brottslighet. Det är ingen upplyftande läsning. Sådant som gör samhällen välfungerande växer fram organiskt. Man vet mycket lite om hur man lappar ihop de dysfunktionella, helt enkelt för att det finns mycket begränsad erfarenhet av lyckade försök. Risken är att områden som förfallit i utanförskap kommer att förbli dysfunktionella under mycket lång tid. Koppargården, Seved och Rinkeby kommer sannolikt att vara i betydligt sämre skick när vi lämnar över till nästa generation, jämfört med när vi själva tog över. Det gäller att vara mycket ödmjuk inför det.

Det är också en förbisedd aspekt av Alliansens valförlust. För det handlar ju inte bara om dessa tre områden. När Alliansen tillträdde 2006 hade ett parti valts på ett tydligt mandat att styra upp utanförskapet. Folkpartiet mätte och kartlade utanförskapet i Sverige och presenterade en ambitiös plan för att vända utvecklingen. Den första rapporten fick heta Arvet efter Mona Sahlin, som tidigare varit integrationsminister.

Vi vet hur det gick sedan. Under sex år med folkpartisk integrationsminister i Alliansregeringen kom inga fler uppdaterade utanförskapskartor. Tills tankesmedjan Den Nya Välfärden gav i uppdrag åt nationalekonomen Tino Sanandaji att göra en ny studie. Sanandaji kunde konstatera att antalet utanförskapsområden hade vuxit från 156 till 186 under Alliansens tid vid makten. FP försökte skyla över misslyckandet genom att presentera en egen uppdaterad karta redan dagen därpå, där man kom fram till att antalet utanförskapsområden hade minskat något. Det visade sig att partiet hade manipulerat resultatet genom att helt enkelt ändra beräkningsmetod.

Genom sina utanförskapskartor gjorde FP företrädarnas misslyckande mätbart. Så gick planen i baklås. Inte heller Alliansen har kunnat vända utvecklingen, och väljarna kan gå tillbaka till Folkpartiets egna utanförskapskartor för att få ett mått på misslyckandet.
Budskapet man därmed har förmedlat till väljarna är att inget av blocken i svensk politik har en trovärdig politik för att hejda segregationen. Det är det samlade arvet efter Mona Sahlin och Erik Ullenhag.

Paulina Neudingär jurist och chefredaktör för den borgerliga tidskriften Neo.