Åsiktskorridoren tystade debatten

Ledare Artikeln publicerades

Paulina Neuding är chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo. I ett brev till Smålandspostens läsare talar hon om en debatt som håller på att svänga.

"Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration", skrev Anne-Charlotte i en kolumn på Expressens ledarsida för en tid sedan.

Åsiktskorridoren gav oss en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan, konstaterar hon självkritiskt.

Jag tror att det är en text vi kommer att minnas.

Det har hänt mycket med debatten kring integration och migration de senaste månaderna. Plötsligt talar två borgerliga partier och de tre största borgerliga ledarsidorna om volymer, en fråga som överhuvudtaget inte betraktades som rumsrent när den påtalades av migrationsminister Tobias Billström för två år sedan.

Och nu alltså en självkritisk text från en av åsiktskorridorens mest nitiska väktare, dessutom i den allmänt hånade debatten om debatten. (Kritik mot åsiktskorridoren har ofta avfärdats just med att det skulle röra sig om en meningslös metadebatt.)

Kanske hade vi ändå nytta av åsiktskorridoren, menar Martéus. Vi blev inte som Danmark.

Jag tvivlar på den nyttan.

Tidskriften Fokus har en slogan som ringar in en aspekt av god samhällsjournalistik: Förstå vad som händer innan det händer. Sverige har integrationsproblem av ett slag och en omfattning som ingen föreställde sig ens för fem år sedan, åtminstone inte i den politiska debatten i etablerade fora.

Ingen begrep någonting innan det hände.

Vi förutsåg inte den sociala misär som de hitresta tiggare lever i. Vi förutsåg inte att svenska förorter skulle drabbas av upplopp av det slag som tidigare drabbat Paris. Vi förutsåg inte att Rosengård skulle vara så präglat av antisemitism att ett helt bostadsområde skulle mobilisera för att slänga ut en man i kippa (och med dold kamera).

Det betyder inte att det inte fanns farhågor om en sådan utveckling. Jag vet att de fanns eftersom jag träffar en hel del borgerliga opinionsbildare och partiaktiva. Men människor vill inte gärna anklagas för rasism, främlingsfientlighet eller för att gå rasisters ärenden.

När jag söker på Martéus gamla angrepp på Timbro, Svenska Dagbladets ledarsida, mig själv och Neo, slås jag av hur lättvindigt hon och andra journalistkolleger har slängt anklagelser om främlingsfientlighet omkring sig. Det är som om de överhuvudtaget inte begripit tyngden och allvaret i sådana anklagelser, och vad det i sig innebär för samhällsdebatten.

Det är nämligen svårt att backa från ställningstaganden som man gjort till en fråga om ont mot gott, om antirasism och människovärde. En av Folkpartiets slogans inför valet var Ja till invandring. Nej till rasism. Som om det vore dessa två kategorier som stod mot varandra. Det är svårt att några månader senare backa, nyansera och säga ja till lite mer begränsade volymer, utan att allvarligt skada sin egen trovärdighet.

Den trovärdighetsförlusten är inte bara ett bekymmer för folkpartister och kristdemokrater. I den omsvängning som nu sker i debatten kommer många medier och politiker ha svårt att förklara för allmänheten varför det som var en fråga om anständighet och människovärde i går, plötsligt är relativa begrepp i dag. Det kommer att skada tilltron till etablissemanget, och gynna dem som står vid sidan av. Sverigedemokraterna närmar sig 20 procent i senaste mätningen från Yougov, utförd efter att KD och FP inledde sina interna diskussioner om volymer. Det är också en effekt av åsiktskorridoren.