Att klyva en Liberal

Ledare

 

Så vad pågår inom Liberalerna? Det brukade en gång i tiden vara en huvudfråga för kollegorna på Dagens Nyheter och resten av den liberala pressen. Men på senare tid har intresset svalnat. Det är svårt att inte se sambandet med att partiet verkar ha fastnat under fyraprocentsspärren, vilket bekräftades av gårdagens siffror från Inzio.

Man skall alltid ta opinionsmätningar med en nypa salt. Felmarginalen är ofta så pass hög att resultatet inte går att uttala sig om annat än att inget uppseendeväckande – förmodligen – har hänt. Och ännu pågår mätinstitutens eviga strid om vilka metoder som är mest tillförlitliga. I senaste Sifo nådde Liberalerna upp till fem procent. De politiska partierna tar tacksamt detta som intäkt för att kunna avfärda dåliga resultat. Men en sak är alltid svår för alla inblandade att blunda för, och det är när samma resultat upprepas gång på gång av samma institut. Då är det nämligen fråga om en trend.

Liberalerna har nu legat under fyra procent i fem Inziomätningar i rad. Man kan säga att det går att med viss säkerhet fastslå att de har problem med att säkra sin parlamentariska existens.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Personstriden mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson kan - om än inte nödvändigtvis - ha spelat roll. Det märks om moralen i ett parti är låg. Men sannolikt ligger något större och ruvar bakom Liberalerna. Deras siffror har nämligen stadigt sjunkit ända sedan 2002. Det finns en trend bakom trenden som antyder att partiets problem är djupgående.

Möjligtvis antyds detta i partisekreterare Maria Arnholms proklamation apropå valrörelsen, den där ”vi ska vara ännu tydligare med vår ideologi”.

Ännu tydligare? Jojo, att vara liberal är att vara kluven, sägs det ju. I förekommande partis fall har det yttrats i striden mellan Ohlssons kulturradikala och Björklunds traditionellt socialliberala falang. Utifrån det perspektivet sett kan tyckas att partiet borde kunna stärka sin ställning i opinionen eftersom den Ohlssonska radikalismen har tystnat. Man kan nu renodla den strama kravliberalism som lade grunden till valsuccén 2002.

För det är den som har opinionspotential. Liberalerna har tunnsått med representation ute på landsbygden och har ingen alls norr om Dalälven. Partiets smala bas utgörs i hög grad av högavlönade akademiker i storstäderna. Vill partiet växa måste det våga ta klivet ut ur det segmentet.

Är det därför man nyligen beslöt att inte kräva en utökad tvångsdelning av föräldraförsäkringen? Kanske. Men att avstå från att vara en Prussiluska är knappast ett drag som når ända fram. Vad man behöver göra, och speciellt i ett läge där tidsandan sprungit förbi 2002 års kravställande, är förstås att ytterligare skärpa den klassiskt borgerliga profilen.

Det innebär inte att man är ”ännu tydligare” med sin ideologi för hittills har man varit konsekvent spretig. Det innebär att man slutar vara kluven och går vidare på en bestämd väg.