Att leva med det mångkulturella

Ledare

Ett argument mot liberal individualism är att individens beslut kan få negativa effekter för andra. Men hänsyn till ”Den Andre” kan dock bli en hänsynens järnbur som minimerar individens suveränitet.

Artikeln publicerades 2 april 2013.

Vad kan en individ göra utan att någon annan misstycker? På liknande sätt kan den demokratiska staten och dess majoritet uppmanas att ta hänsyn till en rad grupper inom och utom landet och deras representanter. Rättigheter och veto kan ses som önskvärda mot den “nationella majoritetens diktatur” - men de är också inskränkningar i demokratins och nationens suveränitet. Den demokratiska uppfattningen är att majoritetsintresset inte ligger så lång från allmänintresset och att parlamentarism byggd på väljarmajoritet fungerar väl.

I boken Staten för Platon en diskussion om moral och manipulation och ställer frågan om det är den mäktiga minoriteten eller den röststarka majoriteten som kontrollerar samhällsmoralen. Thrasymachos hävdade att moral var ett sätt för eliten att styra menigheten, men Kallikles menade att moralen var ett instrument för de många att indirekt styra över de få och mäktiga. Om denna diskussion överförs till nutida terminologi hävdar Kallikles en tes om normativitet; majoriteten utövar stor makt genom att definiera det normala.

Vid demokratins genombrott i modern tid var det främst högern som fruktade att Kallikles hade rätt och var vaksamma mot ett normativt majoritetsvälde. Nu är det i allt högre grad vänstern som sviktar i demokratisk tilltro. En populär tankemodell de senaste decennierna har varit den om “två tredjedelssamhället”; en skötsam majoritet av medborgare ignorerar en tredjedel vilken består av ett flertal mer eller mindre marginaliserade grupper som saknar en väsentlig samhällsfunktion. Den som anser att majoriteten förtrycker minoriteter, och de egna sympatierna ligger hos någon minoritet attraheras knappast av demokratin.

Istället för vanlig majoritetsdemokrati föreslår en del forskare som Arend Lijphart, det som kallas konsociationella lösningar. Det innebär att betona medborgarna som medlemmar i skilda grupper. Om representanter från dessa grupper ingår i makteliten så förväntas gruppmedlemmarna också känna sig delaktiga i de beslut som fattas. Representanter från minoritetsgrupper kvoteras in i maktens centrum. Den lösningen kritiseras av många andra forskare och Donald Horowitz sammanfattar den kritiska bedömningen: “Den konsociationella modellen har träffande beskrivit som en eliternas kartell”. Erfarenheter från Libanon och andra platser illustrerar att kartellsamarbetet kan bryta ihop och leda till inbördeskrig.

I länder med en sedan länge etablerad multikulturell verklighet, handlar diskussionen i mindre grad om multikulturalismens förträfflighet, utan mer om att skapa en situation som fungerar någorlunda trots de multikulturella problemen. En fråga är därför om en klok preventiv åtgärd är att söka undvika att multikulturalism uppstår. I många sammanhang förespråkas försiktighetsprincipen; man bör undvika att skapa situationer med svårhanterliga problem, då de finns en hög risk att de inte kommer att kunna lösas. I den multikulturella diskussionen är det argumentet sällsynt.

Jan Tullberg