Att slänga sin historia

Ledare
Utgrävning i Gamla Uppsala
Foto:

När de svenska stadskärnorna förstördes på sextio- och sjuttiotalet var det en kulturvandalism i det politiska handslagets tecken. Vänstern och högern var i stort sett överens om att det var modernt och lönsamt med lådmiljöer istället för den där puttenuttiga staden som vägrade vara spegel av kommunpamparnas självbild.

Artikeln publicerades 10 augusti 2017.

Frågan är om det där handslaget ännu har släppt. Knappast när det gäller nonchalansen för historiska stadsmiljöer. Och vid en läsning av skribenten Ola Wongs artikel om fornfynd i gårdagens Svenska Dagbladet påminns man om hur mycket av svensk kultur som ligger prisgivet åt detta kallblodiga ideologiska samförstånd.

Det låter som en skröna, men faktum är att över hela Sverige slängs fornfynd av järn och metall för att uppdragsarkeologer inte har resurser att tillvarata dem. Dessa går till metallåtervinningen (!). Utgrävningens fart får nämligen inte sinkas.

”Det är helt galet, men den här branschen har fått marknadssjuka. Vi leker affär.” Så säger en arkeolog uppgivet om det upphandlingssystem av arkeologiska företag som driver fram en marknad för lägstbjudande. I anbuden finns alltså så små medel som möjligt avsatta för dyr konservering. Metall kräver konservering så sådana fynd gallras gärna bort på plats. Godtyckligt.

Problemet uppstår framför allt när vägar eller något annat skall byggas, för då vill ingen intressent ha besvär med den föreskrivna arkeologiska undersökningen. På kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths departement kläckte för några år sedan någon moderat tokdåre idén att byggherrarna själva skulle upphandla utgrävningen. Detta slopades, men inte med mindre än att exploatörer ändå skulle ta hela kostnaden. Då skapades förstås incitament att ändå få så mycket som möjligt av fornfynd bokstavligen undanröjt.

Vi ser resultatet av något av det sämsta inom två ideologiska världar: Vänstern har till sitt vanliga modernistiska historieförakt adderat en multikulturalism som till sin natur skär sig emot kontinuitet och platsförankring, fenomen som reduceras till irriterande påminnelser om verkligheten. Och den liberala borgerligheten, framför allt inom Moderaterna, har odlat en glättig form av ekonomism som fått urarta till allt ifrån ämbetsverk som leker bolag till Fastighetsverk som leker hyressättare till skolentreprenörer som leker betygssättare och exploatörer som leker kulturvårdare.

Här som på så många andra områden har just kulturarvet blivit offer för dumskallarnas sammansvärjning. Det värsta är att det är oersättliga värden som går förlorade. De innerstäder som revs går i teorin att rekonstruera, åtminstone fasaderna. Det görs på många håll i Europa. Till och med flera av de antika monument som IS har sprängt kan delvis rekonstrueras. Men man kan inte återskapa fornfynd som kasseras. De och deras berättelser är för evigt förlorade.

Det är rimligtvis inte svårt att komma åt problemet. Historikern och författaren Gunnar Wetterbergs förslag att låta exploatörer bidra till en fornminnesfond för att hantera branschens kostnader borde vara intressant att titta på.

Vad säger den där Alliansen? Tycker de som vanligt att sådant här med kulturarv är ointressant eller kan de få för sig att reagera? Vore livgivande.