Avskaffa inte F

Ledare
Foto: Gorm,Kallestad

I en ny rapport föreslår tankesmedjan Tiden att betyget ”F” avskaffas, så att fler elever kan komma in i de nationella gymnasieprogrammen. Men att avskaffa möjligheten att ge elever underkänt ökar inte elevernas kunskaper.

Alldeles för många svenska elever går ur grundskolan utan att ha klarat de mest grundläggande krav som ställs för att sedan kunna söka vidare till de nationella gymnasieprogrammen. Förra året var det nästa sexton procent av alla niondeklassare som inte fick gymnasiebehörighet.

Den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden föreslår därför i en ny rapport – ”Obehöriga att underkänna: Reformer för en skola som hjälper – inte stjälper – alla elever att bli behöriga till de nationella gymnasieprogrammen” – att betyget för underkänt, F, skall avskaffas. Därmed försvinner, menar man, hindret för eleverna att antas till de nationella gymnasieprogrammen.

Tankegången är typisk för välmenande svenska pseudo-lösningar. Jämför med när kraven sänktes för att antas till polisutbildningen, i hopp om att därmed kunna lösa polisbristen.

Även om man har identifierat ett problem så misslyckas man med att ställa en korrekt diagnos, och tar därför till reformer som – rapportens namn till trots – stjälper snarare än hjälper.

Förvisso skulle situationen på pappret förbättras för eleverna som berörs av den tänkta reformen. Men förbättringen vore rent kosmetisk. Ingen faktiskt förändring sker, och eleverna skulle med stor sannolikhet stöta på nya problem i gymnasiet då de inte har med sig de grundkunskaper från grundskolan som krävs för att hantera gymnasienivåns studier i de berörda ämnena.

Det vore betydligt rimligare att försöka lösa själva problemet i sak. Det kan konstateras att många elever i grundskolan har svårt att klara kärnämnena. Varför? Och hur går man tillväga för att åtgärda det? Det finns ingen universallösning, eftersom det finns flera orsaker till varför så pass många inte klarar studierna. En kombinerad satsning på både fler lärare och speciallärare för dem med behov av särskild hjälp vore en god början. Elever som har svårt att klara studierna måste tidigt kunna fångas upp för att få den hjälp som krävs. Hetsen mot betyg och ordningsomdömen är kontraproduktiv.

Rapporten gör dock en intressant iakttagelse. Dels att det är fler pojkar än flickor som brottas med dessa svårigheter. Dels att nyanlända samt barn till lågutbildade och ensamstående föräldrar med ekonomiskt bistånd är överrepresenterade bland de elever som misslyckas.

Det som förenar grupperna – bortsett från överrepresentationen av pojkar – är att eleverna tenderar att komma från studieovan bakgrund. Inte alla elever har samma möjlighet till den studiehjälp från föräldrarna som annars finns i många hem. En del nyanlända kan ha varit helt utan utbildning i sina hemländer och kommer alltså till Sverige som analfabeter. Båda grupperna innebär en utmaning för den svenska skolan, och behöver lösningar anpassade just för deras situationer.

Skolan brottas med flera problem. De skall erkännas, och lösas – inte slätas över med reformer som inte löser något.