Bara Bengt Westerberg vet var gränsen går

Ledare Artikeln publicerades

Bengt Westerberg har på regeringens uppdrag lett en utredning om arbete mot främlingsfientlighet. Resultatet kan inte ses som något annat än ett misslyckande.

Men visst finns det ljuspunkter. Betänkandet Främlingsfienden inom oss betonar hur viktig den ekonomiska politiken är för att förebygga främlingsfientlighet. Ekonomisk oro och hög arbetslöshet är den mylla där ”vi och dem”-tänkande växer bäst, med risk att invandrare utses till syndabockar. Det är bra att utredningen poängterar detta.

Utredningen föreslår lärarfortbildning för att lärare ska stå bättre rustade att bemöta elever som uttrycker främlingsfientliga åsikter. Det kan vara ett bra förslag, beroende på vad fortbildningen får för innehåll.

I övrigt är utredningen ett sorgligt hopkok av statlig uppfostrarnit, självmotsägelser, folkförakt och en antiliberal önskan att strypa den fria debatten. Så skriver till exempel Westerberg att ”politisk korrekthet” är sociala regler som inte har tvingats på någon utan som har vuxit fram i medborgerlig konsensus. Westerberg anser att det är mycket viktigt att upprätthålla den politiska korrektheten, och att politiker har ett stort ansvar för detta.

Engellau och Gür definierar i Den övermodiga beskyddaren (som Smålandsposten skrev om 22/10) politisk korrekthet som statens försök att pressa demokratins idéer och statens funktionssätt på de mellanmänskliga relationerna i civilsamhället. Medieetablissemangets utmobbning av jämställdhetsdebattören Pär Ström (som Smålandsposten skrev om i går) visar vad som händer när medborgare argumenterar emot denna statliga fostran. Westerberg anser uppenbarligen att den politiska korrektheten och social stigmatisering av dem som faller utanför ramarna är av godo, och i Westerbergs idealsamhälle får vi anta att mediemobbning av avfällingar skulle vara vardagsmat.

Westerbergs egen ”mobbning” riktas mot riksdagspartiet Sverigedemokraterna och dess sympatisörer. Fyra sidor ägnas åt att slå fast att SD fortfarande är främlingsfientligt, trots försöken att städa partiet. SD:s politik förtjänar mycket hård och saklig kritik, men det bör ske i normala debattforum. Att en statlig utredning så ensidigt pekar ut ett riksdagsparti som klandervärt kommer knappast att minska främlingsfientligheten i Sverige.

I sitt försvar av en politiskt korrekt norm säger också Westerberg emot sig själv. Skolan ska arbeta ”normkritiskt” för att förebygga främlingsfientlighet, men normkritiken ska tydligen bara riktas mot normer som Westerberg inte gillar. Krockar gör också Westerbergs uppfattning att politisk korrekthet är ett ”civilisatoriskt framsteg” med hans definition att kulturrasism är att rangordna olika kulturer.

Dessa glidningar och motsägelser gör att det blir ganska obehagligt när Westerberg föreslår statligt finansierade institutioner som ska bevaka internet och medier och ”reagera när det skrivs olämpliga eller felaktiga saker”. Statlig medieövervakning blir särskilt problematisk när den ska jaga en främlingsfientlighet som är glidande och relativistisk och där bara Bengt Westerberg har facit över vad som är acceptabel problematisering respektive oacceptabel främlingsfientlighet.