Bara slutet på början
De sex deltagande riksdagspartierna har kommit överens om vad som lika gärna skulle kunna beskrivas som en återgång till tidigare praxis. Alliansen har lovat att inte fälla Löfvens budget om den får större stöd än vad Alliansen själv kan samla. Och Löfven har lovat att inte upprepa fjolårets tilltag då han med hjälp av SD bröt ur budgetposter ur Alliansregerings budget. Fram till 2022 ska partierna inte aktivt försöka omöjliggöra för en minoritetsregering att regera.
Därutöver har man sagt att det finns tre områden där de sex politiska partierna (V och SD alltså undantagna) ska sätta sig ned och leta efter långsiktiga lösningar. Inte heller det löftet är egentligen historiskt eftersom både Alliansen och Löfven tidigare har sagt att man vill se blocköverskridande uppgörelser om försvar, energi och pensioner. Vad som är historiskt är möjligtvis att MP är med, men inte samtalen i sig.
Vad som gör att beskrivningar om att det handlar om något historiskt som skett ändå används är att extra valet inte blir av. Vi kan också gissa att undvikandet av ett extra val varit huvudmotivationen för de sex deltagande partierna.
Flera av dem saknar pengar. Alla lär ha sett svårigheter i att mobilisera valmaskineriet just efter avslutat supervalår. Och sist men inte minst, pekade tillgängliga opinionsmätningar mot att ett nyval skulle ge ungefär samma resultat som det i september. Möjligtvis med undantaget att SD skulle växa, vilket ju var precis vad de övriga inte ville.
Nu har de sex riksdagspartierna köpt sig tid. I ett kort perspektiv är både partierna och majoriteten av väljare nöjda. Mot en längre tidshorisont har inte mycket förändrats. Avtalet rör bara budgetramarna. I frågor där det krävs lagändringar har Alliansen fortfarande möjligheten, och uppdraget, att försöka hindra mer vänstervriden politik. Regeringen är fortfarande svag och oförberedd. Vänsterpartiets inflytande är inte brutet och SD har fortfarande positionen att vara tungan på vågen.
Vi måste därför fortsatt vara beredda på en konfliktfylld och i delar oförutsebar mandatperiod. Decemberöverenskommelsen kan därför kanske liknas vid Churchills ord om El Alamein. Den är inte ens början på slutet, men kanske slutet på början.
Mathias Bred, ledarskribent
